Leslie kommer tillbaka.
juniskymningen vandrade hon över ängarna bort till Anne och dök plötsligt och oväntat upp i den doftande trädgården.
— Leslie! ropade Anne helt överraskad. — Var kommer du ifrån? Vi visste ju inte ens, att du var i antågande. Varför har du inte skrivit? Då skulle vi ha varit dig till mötes.
— Det kändes så svårt för mig att skriva, Anne. Jag tyckte penna och bläck förslog alls inte. Och jag ville komma hem igen i all stillhet — utan att någon gav akt på mig.
Anne slog armarna kring Leslie och kysste henne. Leslie besvarade varmt smekningen. Hon såg blek och trött ut, och det var med en liten suck, som hon lät sig sjunka ned på gräset bredvid en stor rabatt med narcisser, vilka lyste likt gyllene stjärnor genom aftonens bleka skymningsdager.
— Och har du kommit ensam hem, Leslie?
— Ja, George Moores syster kom till Montreal och tog honom med sig. Stackars man, han var ledsen att behöva skiljas från mig, fastän jag var en främling för honom allra först, när hans minne vände tillbaka. Han höll så ängsligt fast vid mig under de där första mycket påkostande dagarna, då han försökte sätta sig in uti, att Dicks död låg många år tillbaka och inte inträffat för några veckor sedan, som han tyckte. Det var alltsammans mycket svårt för honom. Jag hjälpte honom så gott jag kunde. När systern kom, blev det en smula lättare, för han hade intrycket av, att de skilts från varandra helt nyligen. Till all lycka var hon inte vidare förändrad, och det hjälpte honom också.
— Det hela är ju så märkvärdigt och underbart, Leslie — jag tycker det är omöjligt för oss att sätta oss in uti, att det är verklighet.
— Jag kan det inte. När jag kom hem till mig för en timme sedan, tycke jag, att det måste vara en dröm — att Dick måste vara där, med sitt fåniga småleende, som han gick omkring med i så oändligt många år. Anne, ännu är jag liksom domnad… Jag är inte glad eller ledsen eller någonting. Jag känner, som om någonting plötsligt ryckts ut ur mitt liv och lämnat ett förskräckligt, gapande hål. Jag känner det,
201
