Leslie kommer tillbaka.
som om jag måste ha förändrats till någon annan och som om det omöjligt kan vara jag — som om jag måste ha förändrats till någon annan och ännu inte vant mig… Det ger mig en sådan hemsk förnimmelse av ensamhet och hjälplöshet och förvirring… Det känns skönt att råka dig igen — jag får det intrycket, att du är liksom ett slags ankar för min irrande själ. O, Anne, jag är så rädd för det alltsammans — skvallret och förvåningen och frågorna. När jag tänker på det, önskar jag, att jag inte alls behövt komma tillbaka hit. Doktor Dave stod på stationen, när jag steg av tåget — han skjutsade mig hem. Stackars gubbe, han var så ledsen över, att han för många år sedan sade mig, att med Dick var ingenting att göra. »Det var min uppriktiga övertygelse, Leslie», sade han till mig i dag. — »Men jag borde ha sagt dig, att du inte skulle lita bara på mitt omdöme — jag borde ha rått dig att gå till en specialist, en psykiater, som skulle ha konfererat med en kirurg. Om jag det hade gjort, så hade jag besparat dig många bittra och hopplösa år, och stackars George Moores många förslösade. Jag har mycket att förbrå mig, Leslie.» — Jag sade honom, att det skulle han inte göra — han hade ju handlat enligt sin övertygelse och i bästa mening. Han har alltid varit så snäll mot mig, Anne, och nu skar det mig i hjärtat att så honom så nedstämd.
— Och Dick — jag menar George? Har hans minne fullkomligt kommit tillbaka?
— Man kan verkligen säga det. Det är naturligtvis en massa detaljer, som han ännu inte kan erinra sig, men han kommer ihåg mer och mer för varje dag. Han har berättat, att han gick ut och gick samma kväll, som Dick begravts. Han bar på sig Dicks pengar och klocka, dem ämnade han taga med sig hem och lämna mig tillika med mitt brev. Han medger, att han gick på någon sorts vinstuga, där sjömän brukade hålla till, och han minns, att han drack — se’n är det slut… Anne, jag glömmer aldrig det ögonblick, då han drog sig till minnes sitt eget namn. Jag såg honom titta på mig med ett intelligent, men förbryllat uttryck, och då sade jag: »Känner du igen mig,
202
