Leslie kommer tillbaka.
Dick?» — Han svarade: »Jag har aldrig sett er förr. Vem är ni? Och jag heter inte Dick. Jag är George Moore, och Dick dog i gula febern i går morse. Var är jag? Vad har hänt med mig?» — Jag svimmade, vet du Anne. Och alltsedan har jag känt mig alldeles som en sömngångare.
— Du kommer snart att sätta dig in i detta nya sakernas tillstånd, Leslie. Och du är ju ung ännu — du har livet för dig — du kommer ännu att uppleva många härliga år.
— Kanske att jag efter någon tid skall bli i stånd att få den uppfattningen. Just nu känner jag mig så trött och likgiltig — jag orkar inte tänka på framtiden… Och Anne, — kan du tänka dig — jag leds… Jag saknar Dick. Är det inte bra konstigt? Vet du, jag var ändå ganska fäst vid stackars Dick — George skulle jag väl säga — alldeles som jag skulle vara fäst vid ett hjälplöst barn, som var alldeles beroende av mig. Jag skulle aldrig ha erkänt det — jag skämdes däröver — för ser du, jag hade avskytt och föraktat Dick så mycket, innan han for sin väg. När jag hörde, att kapten Jim kom hem med honom, trodde jag, att jag skulle känna precis på samma sätt, men det blev inte så, fastän minnet av hur han varit förut ännu plågade mig och äcklade mig. Så fort han kommit hem, kände jag bara medlidande med honom — stundom undrade jag själv över det. Men jag intalade mig, att det var därför, att hans olycka gjorde honom så hjälplös och förändrad. Men nu tror jag, att det var därför, att det ju i själva verket var en helt annan person. Gamle Carlo förstod det — jag vet nu, att Carlo förstod det. Jag tyckte alltid det var så egendomligt, att Carlo inte skulle ha känt igen Dick, utan tvärtom morrade och nafsade mot honom. Hundar är ju alltid annars så minnesgoda och trofasta. Men han såg, att det inte var husse, som kommit tillbaka, fastän ingen av oss andra gjorde det. Du ska veta, jag hade aldrig sett George Moore. Jag minns nu, att Dick en gång händelsevis kom att nämna, att han i Nova Scotia hade en kusin, som var så lik honom, som om han varit hans tvillingbror, men det där tänkte jag inte vidare på, och aldrig skulle det ha fallit mig in att
203
