Leslie kommer tillbaka.
tillskriva detta faktum någon betydelse. Jag tvivlade ju aldrig på Dicks identitet. Alla förändringar hos honom, yttre och inre, tillskrev jag den olycka han råkat ut för. Var det så underligt?
— Nej, söta du, det var bara helt naturligt. Ni alla här på trakten blevo ju förda bakom ljuset.
— O, Anne, den kvällen, då Gilbert kom till mig och sade mig, att han trodde Dick skulle kunna bli återställd! Jag glömmer den aldrig. Det tycktes mig, som om jag varit fånge i en ohygglig tortyrkammare, och så hade dörren öppnats, och jag kunde gå ut. Jag var alltjämt fjättrad vid kammaren, men jag var inte inne i den. Och den kvällen kände jag, att en grym hand gripit tag i mig och höll på att dra mig tillbaka in i kammaren, tillbaka till marter, ännu värre än de, jag hittills måst utstå. Inte klandrade jag Gilbert! Jag kände, att han hade rätt. Och han var så hjärtesnäll — han sade, att om jag med tanke på kostnaderna och operationens osäkra utgång inte ville löpa risken, så skulle han visst inte tänka illa om mig för det. Men jag visste, vilket beslut jag borde fatta — och det översteg mina krafter att bestämma mig. Hela natten gick jag av och an på golvet som en galning och försökte tvinga mig till att modigt möta mitt öde… Nej, det var omöjligt, Anne, jag kunde inte förmå mig att fatta beslutet. Och när morgonen bröt in, så bet jag ihop tänderna och beslöt, att jag ville inte. Allting fick förbli vid det gamla. Det var ju styggt, jag vet nog det… Det hade varit rätta straffet för en sådan stygghet, om jag fått hålla fast vid ett sådant beslut. Jag stod fast vid det hela dagen. På kvällen måste jag gå upp till The Glen för att uträtta några ärenden. Det var en av Dicks lugna och slöa dagar, så att jag drog mig inte för att lämna honom ensam. Jag var borta litet längre än jag beräknat, och han hade saknat mig. Han kände sig ensam. Och när jag kom hem, sprang han för att möta mig, alldeles som ett barn, med ett så förnöjt leende på sitt ansikte. Och vet du Anne — just då liksom smälte någonting uti mig, och jag gav vika… Det där leendet i hans stackars själlösa ansikte var mera än jag kunde härda ut med. Jag kände alldeles, som om jag
204
