Anne talar barnspråk och sunt förstånd.
är Dick, ni menar hon skulle sörja, så inser jag inte, vad hon behöver gå i svart för efter en man, som dog för elva år sedan, och ingen förlust var det… Och när gumman Louisa Baldwin också klöv näbb och sa’ till mig, att det var för konstigt att Leslie aldrig misstänkt, att det inte var hennes man, så svara’ jag: »du misstänkte aldrig, att det inte var Dick Moore, och du var ändå närmaste granne med honom i hela ditt liv, och av naturen är du tio gånger så misstänksam som Leslie Moore.» — Men se somliga människor ska prata, go’a du, annars må de inte bra… Jag är i alla fall riktigt tacksam åt, att Leslie får bo under ditt tak, så länge Owen går på friarefötter.
Owen Ford kom till det lilla vita huset en augustieftermiddag, då Anne och Leslie voro sysselsatta med att tillbedja gossebarnet. Han stannade i den öppna dörren till vardagsrummet, osedd av de två, som sutto därinne, och såg med längtande blickar på den vackra tavlan. Leslie satt på golvet med lillen i knäet och grabbade förtjust tag i hans feta små händer, då han fäktade med dem i luften.
— O, du söta, älskade unge! viskade hon, i det hon fångade en av de små tassarna och betäckte den med kyssar.
— Att man kan vara så jyslit niten och pöt och lal! pep Anne, som hängde över en stolskarm och tittade ned på gruppen. — Dom där små socka feta hansarna ä’ di pötaste hansarna i hela världen, och det är lillens edna hansar.
Anne hade under månaderna före lille Jems ankomst träget studerat flera lärorika böcker och särskilt anammat den visdom, som fanns att inhämta i »Handledning vid späda barns vård och fostran». Föräldrarna uppmanades häri vid allt vad heligt var att aldrig tala »småbarnsspråk» med sina telningar. De späda borde ovillkorligen tilltalas med fullt grammatikaliska ordalag, så fort de kommit till världen. På så sätt skulle de från första början lära sig att tala sitt modersmål korrekt. »Huru», frågade bokens författare, »kan en moder rimligen begära, att hennes barn skall lära sig att tala ett korrekt språk, om hon allt framgent vänjer dess känsliga tunga och öra vid
223
