Fröken Cornelia förkunnar en häpnadsväckande nyhet.
fara ut och fiska, som han ämnat, kände sig smått bekymrad. Vad hade kommit åt tant Cornelia?
Hon såg i alla fall inte modstulen och melankolisk ut, endast tankfull. Och man spårade stundtals i hennes väsen en viss nervositet, annars fullkomligt främmande för hennes skaplynne.
— Var håller Leslie hus? frågade hon — visst mest för att någonting fråga.
— Owen och hon ha gått för att plocka hallon i skogen bortom hennes gård, svarade Anne. — De komma inte tillbaka, förrän det är tid att äta kväll — om ens då.
— Nej, deras klockor ha börjat dra sig rasande efter på sista tiden, sade Gilbert. — Själv går jag här och vaktar på tecken och under — ni fruntimmer ha bestämt några trådar, som ni kunde dra på, om ni ville. Men Anne, den pliktförgätna makan, har inte lust. Har kanske du, tant Cornelia?
— Nej, min gosse lilla. Men, forfor tant Cornelia med minen hos den, som modigt störtar sig rätt i obehaget för att få saken undanstökad, jag ska tala om något annat för er. Jag har kommit hit i dag enkom för att berätta det. Jag ska gifta mig.
Anne och Gilbert tego. Om tant Cornelia förkunnat som sin avsikt att gå ut på vågbrytaren och dränka sig i havet, kunde möjligen uppgiften vara värd tilltro. Nu var den det platt inte. De väntade alltså och höllo sin mun. Tant Cornelia hade naturligtvis ett lindrigare anfall av akut sinnesförvirring.
— Ni se mig betydligt häpna ut bägge två, sade tant Cornelia och myste helt förtjust. När nu nyheten gått av stapeln, var hon sig själv igen. — Tycker ni jag är för ung och oerfaren för att ge mig in i ett äktenskap?
— Goda tant Cornellia — det kom så plötsligt, sade Gilbert och sökte hämta sig från den förvåning, han verkligen erfor. — Jag har hört dig säga väl ett dussin gånger, att du inte skulle vilja gifta dig med världens noblaste och
228
