Sida:Drömslottet 1920.djvu/48

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Skollärarens brud.

på köpet hade deras provant tagit slut. Men nu voro de äntligen framme! När Persis Leigh steg i land på den gamla strandskoningen, tog John Selwyn henne i famn — och människorna hörde upp med att hurra och började gråta. Jag grät själv, fast förr skulle jag väl bitit tungan av mig än erkänt det. Är det inte löjligt, att pojkar ska vara så generade över att de en gång gråtit?

— Var Persis Leigh vacker? frågade Anne.

— Vacker skulle jag väl knappast tro — att man — kunde kalla henne, svarade kapten Jim i begrundande ton. — Man kom egentligen aldrig så långt, att man funderade på, huruvida hon såg bra ut eller ej. Det spelade alls ingen roll. Det var någonting så ljuvligt och intagande med henne, att man måste hålla av henne. Men hon var mycket behaglig att titta på — stora klara bruna ögon och rikt brunglänsande hår och engelsk hy av mjölk och bär. John och hon vigdes hemma i vårt hus samma kväll, just som ljusen tändes i skymningen, där kom folk från östan och västan för att se dem, och sedan följde vi dem alla hit ned. Den unga fru Selwyn tände själv brasan på härden, och vi gingo vår väg och lämnade dem sittande där, alldeles som John sett det i sin syn. Konstigt var det — verk- ligen mycket konstigt! Men jag har varit med om åtskilliga märkliga ting i mina dar.

Kapten Jim skakade på huvudet och såg mäkta vis ut.

— Det var en söt historia, sade Anne och kände sig omsvävad av romantikens för henne så härliga luft. — Hur länge fingo de sedan leva tillsamman?

— I femton år. Jag rymde till sjöss strax efter det de gift sig — jag var ju en oförbätterlig slyngel. Men så ofta jag kom tillbaka från någon resa, sprang jag hit och hälsade på, till och med innan jag visade mig därhemma, och då ville fru Selwyn alltid höra mig berätta om allt vad jag upplevat. Femton lyckliga år! Det låg på ett särskilt sätt för dem att vara lyckliga — har ni märkt, att det finns sådana människor? De kunde inte vara olyckliga länge, vad som än hände. Ett par gånger blevo de oense, för båda hade ju sitt lilla humör. Men en gång

40