Skollärarens brud.
sina gäster till grinden. Fyra vindars havsbukt låg övergjuten av ett trolskt skimmer — den liknade en stilla hamn i ett sagoland, dit aldrig några stormar kunde nå. Popplarna, som kantade avtagsvägen, stodo där höga och dystra som överstepräster och buro spetsiga, av månglansen försilvrade hättor.
— Popplar har alltid varit mina träd, sade kapten Jim och viftade mot dem med en lång arm. — Det är ett träd, som passa för prinsessor att lustvandra under. Men de ä’ inte modärna nu för tiden. Folk skyller på, att de dö ut i topparna och se ruggiga ut. Det kan väl hända, men vågar man livhanken en gång om våren och klättra upp på en lätt stege för att putsa dem, så är det ingen fara med dem. Det gjorde jag alltid åt fröken Elizabeth, så hennes popplar kommo aldrig på förfall. Hon var särskilt förtjust i dem — hon sade, att de hade värdighet och aldrig blandade sig med mobben. Lönnar håller en sällskap, men har man popplar omkring sig — då rör man sig i den finaste societén.
— En sådan härlig afton, sade den gamla doktorinnan, när hon klev upp i doktorns schäs och bredde filten över sina knän.
— Ja, sade kapten Jim, när den breda mångatan ligger där och dallrar över bukten, så vet jag knappt, vad himlen har att bjuda på, som skulle vara vackrare. Se månen, det ä’ min vän, fru Blythe. Den har jag haft klockarkärlek till, så länge jag kan minnas. När jag var en liten parvel om fem år, så somnade jag en kväll ute i vår trädgård, och ingen märkte, att jag aldrig kommit in. Mitt i natten vaknade jag upp och blev nästan vettskrämd. Hu, sådana svarta skuggor och så mycket konstigt prassel! Jag vågade inte röra mig ur fläcken — låg där hopkrupen och darrande, fattig unge. Jag tyckte det var, som om det inte fanns någon levande själ mer än jag själv i världen, och världen var så fasligt stor, må veta … Men så med ens får jag se månen titta ned på mig mellan grenarna på ett knotigt äppelträd, precis som en gammal vän. Och den som blev glad, var jag. Jag fick mod i bröstet med samma och reste på mig och spatserade in i huset, oförfärad
42
