Sida:Drömslottet 1920.djvu/51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Den första visiten.

som ett lejon, och bara tittade på månen. Mången natt har jag vandrat av och an på mitt däck, på hav långt härifrån, och sett på den och nickat till den. Men varför säger ni inte till mig, gott folk, att jag för en gångs skull skall hålla mun och gå min väg?

Skratten och godnattagandet hade dött bort. Anne och Gilbert gingo hand i hand ett slag omkring i trädgården. Bäcken, som rann fram i dess ena hörn, gungade månskenet på sina krusiga ringlar, och det susade sakta i de vitstammiga björkarnas kronor. Vallmorna längs bäckens stränder stodo dunkelröda inne i skuggan. Blommor, kanske planterade av den unga bruden, som kommit seglande långväga ifrån, fyllde lufen med sin milda doft. Minnen från det förgångna tycktes sväva omkring dem. Anne stannade inne i halvdunklet för att bryta en blombehängd kvist.

— Jag tycker om att lukta på blommor i mörkret, sade hon. — Då kommer man bättre åt deras själ. O, Gilbert, det här lilla huset är just som jag föreställt mig det. Och jag är så glad, att här också före oss bott ett ungt par, som älskat och äntligen funnit varann.



VIII.
Den första visiten.

Det blev en september av guldskimrande solrök och i purpur förtonade aftondis vid Fyra vindars hamn — en månad av försenade högsommardagar och nätter, som badade i månsken eller blekt stjärnljus. Ingen storm drev upp vreda vågor på havsbukten, inga råa vindar sleto i förtid bladen från träden. Anne och Gilbert stökade med att få sitt lilla hem i ordning, gjorde långa strandpromenader, seglade ute på redden, åkte omkring till fiskläget och de små byarna i trakten eller framåt de ensliga, ormbunkskantade skogsvägarna — med ett ord, njöto sin tillvaro på ett sätt, som alla unga älskande i världen skulle ha avundats dem.


43