Sida:Drömslottet 1920.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Den första visiten.

— Om livet skulle höra upp just nu, vad det ändå hade varit rikt, bara för att det skänkt oss de här senaste fyra veckorna, sade Anne. — Fyra sådana veckor till få vi nog aldrig, men nu ha vi haft dem. Allting — väder och vind, snälla människor, vår drömstuga — har bidragit till att göra vår första månad som gifta helt enkelt förtjusande. Det har inte ens varit en mulen eller regnig dag, sedan vi kommo hit.

— Inte heller inomhus, sade Gilbert. — Vi ha inte varit osams en enda gång.

— Det tycker jag också vi skjuta upp med i det längsta, sade Anne.— Och vet du vad — jag är så nöjd med att vi bestämde oss för att genast resa hit. Nu kommer alla våra glada minnen från vår första gifta tid att höra hit i stället för att vara skingrade på en massa främmande ställen.

Det låg i atmosfären kring deras nya hem en viss fläkt av äventyr och romantik, som Anne aldrig haft känning av i Avonlea. Där hade hon visserligen bott, så att hon på avstånd sett havet, men det hade aldrig gjort sitt inträde i hennes liv. Vid Fyra vindars hamn omgav det henne och kallade på henne ständigt. Från varje fönster i sitt nya hem hade hon en alltjämt skiftande utsikt däröver. Dess brusande eller sakta klunkande vågsvall fyllde dag och natt hennes öron. Fartyg kommo varje dag länsande in i hamnen för att ankra vid den gamla knakande stockbryggan, och så seglade de bort igen i solnedgången, på väg till hamnar, som kunde ligga halvvägs runt jordklotet. Fiskebåtar sköto med spända segel ut genom inloppet tidigt i gryningen och återvände lastade i kvällningen. Sjömän och fiskargubbar vandrade på de röda, slingrande vägarna mellan strandängar och sandrevlar, gladlynta och belåtna. Alltid hade man en känsla av att någonting skulle hända — äventyret vinkade, den, som redan prövat därpå, kom hem och hade mycket att visa och berätta… Fyra vindars vägar voro mindre utstakade och tilltrampade än Avonleas, friskare vindar blåste över dem och yrde igen de gamla hjulspåren, havet lockade och drog, och även de, som ej följde dess ma-

44