Sida:Drömslottet 1920.djvu/53

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Den första visiten.

ning, kände dock en skälvning och en oro i blodet, som drog tanken till tusen hemlighetsfulla möjligheter.

— Nu förstår jag så väl, varför somliga män måste gå till sjöss, sade Anne. — Den där längtan, som kommer över oss alla ibland — att flyga över det stängande fjället, segla bortom solnedgången — den måste vara omöjlig att motstå, om den är medfödd och ständigt gör sig gällande. Jag undrar inte på, att kapten Jim rymde, därför att han inte förmådde motstå den. Aldrig ser jag ett fartyg glida ut genom inloppet eller en fiskmås sväva över dynerna utan att önska, att jag vore ombord på det fartyg eller hade vingar, inte som duvan att flyga till boet, utan som fiskmåsen, att svinga mig ut dit, där stormen rasar som vildast.

— Du stannar vackert hos mig, Annetösen, sade Gilbert, rygg och belåten som en pascha. — Jag vill inte du ska flyga frän mig dit ut, där stormen rasar som vildast.

De sutto på sin röda sandstenstrappa sent en aftonstund. En stor fridfullhet hade sänkt sig ned över land och hav och himlarymd. Silvervita måsar sköto hit och dit över deras huvuden. Längs horisonten drog sig en ändlös strimma av luftiga, blekröda moln. I den stilla luften tonade blott melodiskt sus av döende vågsvall och slocknade vindfläktar. Bleka astrar blommade på de nu bruna och dimsvepta strandängarna melan den vita stugan och havsbukten.

— Doktorer, som varit uppe hela natten för att passa på sjuka, känna sig nog inte så värst äventyrslystna, kan jag förstå, sade Anne medlidsamt. — Om du sovit lika skönt som jag, Gilbert, skulle du nog vara hågad för en utflykt på fantasiens vingar.

— Jag gjorde ett gott arbete förra natten, Anne, återtog Gilbert. — Jag räddade med Guds hjälp ett människoliv. Det är första gången, som jag verkligen vågar påstå det. I andra fall kan jag nog ha bidragit därtill, men Anne, om jag inte stannat kvar hos Allonbys och kämpat ansikte mot ansikte med döden, skulle kvinnan ha legat stel och kall fram emot morgonen. Jag försökte ett experiment, som helt visst aldrig prövats här på

45