Den första visiten.
— Ber ni mig, därför att ni tycker, att det ska så vara eller därför att ni verkligen vill ha mig kvar? frågade fröken Cornelia.
— Därför att jag verkligen vill ha er kvar. Jag känner på mig, att vi ska bli goda vänner, sade Anne med sitt mest vinnande leende.
— Vi äro det redan, min söta lilla fru. Gud ske lov, sina vänner kan man välja. Släktingarna får man ta obesedda och vara tacksam, om det inte finns några särskilda rötägg bland dem. Inte för att jag har så särdeles många — inga närmare än sysslingar. Jag står ganska ensam i världen, ska jag säga er, fru Blythe.
Det ljöd ett vemodigt tonfall ur fröken Cornelias röst.
— Kan ni inte säga Anne till mig? utbrast Anne impulsivt. Det skulle kännas bra mycket mera hemtrevligt. Varenda människa här på orten utom min man kallar mig fru Blythe eller doktorinnan, och jag känner mig alldeles som en främling. Vet ni, att ert eget namn är så när som på en enda bokstav just det, som jag längtade så mycket efter, när jag var barn. Jag avskydde »Anne», och i tankarna gav jag mig alltid namnet Cordelia.
— Jag tycker om Anne. Så hette min mor. Gammaldags namn förbli ändå de bästa. Ska ni nu gå för att göra i ordning tebrickan, så kan ni gärna skicka ut er unge doktor att språka en stund med mig. Han har legat och dragit sig på sin soffa inne i mottagningsrummet ända sedan jag kom och skrattat så gott åt en del av vad jag sagt.
— Men hur i all världen vet ni det? utbrast Anne, alltför förfärad över fröken Cornelias nästan kusliga allvetenhet för att komma sig för med ett lamt förnekande av faktum.
— Jag såg honom ju sitta bredvid er, när jag kom upp för avtagsvägen, och tror ni inte jag känner krutet? svarade fröken Cornelia. — Så där ja, nu har jag slutat klänningen, och nu får den åttonde ungen komma, när han behagar.
55
