På Fyra vindars udde.
IX.
På Fyra vindars udde.
Man hade hunnit långt in i september, innan Anne och Gilbert fingo tillfälle att avlägga det utlovade besöket ute vid Fyra vindars fyrtorn. De hade ofta ämnat bege sig dit, men så hade något hinder kommit i vägen. Kapten Jim hade tittat in åtskilliga gånger i det lilla gästfria hemmet.
— Jag håller inte på formerna, fru Blythe, sade han till Anne. — För mig är det ett stort nöje att få komma hit, och det ämnar jag inte neka mig, om också ni ännu inte varit på återvisit. Jag kommer, när jag kan, och ni kommer, när ni kan, och få vi bara en trevlig pratstund med varandra, så gör det väl detsamma under vilkens tak man sitter.
Kapten Jim blev mycket betagen i Gog och Magog, som presiderade vid den husliga härden med samma självmedvetna värdighet som de gjort i Carolinas Tjäll.
— Det var då några alltför lustiga små kritter, utbrast han förtjust. Och han underlät aldrig att hälsa på dem och säga farväl med samma artighet, som han visade värdfolket. Kapten Jim var inte den, som genom bristande vördnad ville stöta sig med några husgudar.
— Ni har gjort det här lilla huset riktigt till ett idealhem, sade han en gång till Anne. — Aldrig förut har det varit så trevligt. Fru Selwyn hade er goda smak, och hon gjorde underverk, men på den tiden hade man inte trevliga hemslöjdgardiner och tavlor och korgmöbler och nätta småsaker — åtminstone hittade de inte hit. Vad Elizabeth angår, så levde hon i det förflutna. Men ni har så till sägandes fört hit framtiden. Jag skulle trivas här så utmärkt, även om jag inte finge språka; det vore nog för mig bara att få sitta och se mig omkring på er och era blommor och era tavlor. Här är mycket vackert.
Kapten Jim var en stor skönhetsdyrkare. Allt vackert, som
56
