Sida:Drömslottet 1920.djvu/65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

På Fyra vindars udde.

han såg, beredde honom en inre fröjd, som lyste upp hans levnadsstig. Men han var livligt medveten om, hur litet han själv tog sig ut för världen, oavsett att han var lång till växten, och det grämde honom.

— Jag får ofta nog höra, att jag är snäll och beskedlig, anmärkte han en dag litet retligt, men nog hade jag föredragit, om vår Herre gjort mig bara hälften så snäll och i stället lagt sig litet mera vinn om mitt yttre. Men jag får väl tro, att Han visste, vad Han gjorde, som en god kapten ägnar och anstår. En del av oss får väl lov att vara fulingar, så att de söta — som till exempel doktorinnan Blythe här — må kunna ta sig ännu bättre ut.

Äntligen en afton vandrade Anne och Gilbert i väg ned till Fyra vindars fyrtorn. Dagen hade börjat litet dystert med grå moln och tjocka, men den slutade med stor prakt i skarlakansrött och guld. Över sandrevlarna i väster på andra sidan bukten lågo blekgula skiftningar, och bakom dem lyste solned gångens glöd. I norr stod himlen strödd av små bjärt brandgula moln. Den röda aftonbelysningen flammade på ett fartygs vita segel, som just nu gled ut genom inloppet, på väg mot palmernas land. Den göt ett klart skimmer över sanddynernas enformigt mattvita yta, som ej livades av någon enda grästuva. Och det hittade ända bort till det åldriga huset inne bland pilarna vid bäcken och kom för ett flyktigt ögonblick dess fönster att stråla så brokigt och färgrikt som en medeltida katedrals. De glödde i sin dystra inramning av grått likt skälvande, hetsade tankar hos en längtande själ, som fjättras vid jorden i en tung och tryckande omgivning.

— Det gamla huset där uppe i pildungen tyckes mig alltid så ensligt och övergivet, sade Anne. — Aldrig ser jag någon främmande komma dit. Det är nog sant, att dess uppkörsväg mynnar ut vid stora landsvägen, som vi inte se härifrån, men jag har ändå för mig, att folk varken går eller kommer däruppe. Och så konstigt, att vi ännu aldrig stött på Moores, när de ändå bo bara en kvarts gångväg från oss! Jag kanske har sett dem i kyrkan, men i så fall visste jag inte vilka de

57