På Fyra vindars udde.
voro. Det är tråkigt, att de äro så osällskapliga människor, när de äro våra enda närmaste grannar.
— Fick du någonsin sedan reda på, vem den där flickan med gässen var, som du tyckte var så vacker? frågade Gilbert.
— Nej. Hur det nu var, har jag aldrig kommit ihåg att fråga någon efter henne. Men se’n den första dagen har jag heller aldrig sett till henne, så att hon var nog en främling här på trakten. O, just nu försvann solen bakom kullarna — och se, fyren är tänd!
I samma mån som skymningen tätnade, spändes för deras ögon färgrika ringar runt fyrlampan, och vita strålar sköto ut i alla riktningar, glidande i en vid cirkel över fältens sluttningar, hamnen, sandrevlarnas nu linjelösa strimma och det mörknande havet.
— Jag har en känsla av, att skenet skulle kunna gripa tag i mig och svepa mig många mil ut till havs, sade Anne, då en av blinkarna kastade en bländande glans över dem.
Och hon kände det som en lättnad, då de kommit så nära fyren, att de voro utom håll för det stickande klara skenet, som tycktes borra hål i mörkret och med jämna mellanrum gled fram över dem.
När de togo in på den smalare väg, som tvärs över fälten ledde till fyren, mötte de en okänd man, som tycktes komma därifrån — en man av ett så egendomligt yttre, att de båda ofrivilligt fäste blicken vid honom. Han hade egentligen ett ganska ståtligt yttre — han var lång och bredaxlad med skarpt skurna, regelbundna drag, hade en kraftigt böjd näsa och grå ögon med frimodig och öppen blick. Han var klädd i den välmående lantbrukarens helgdagsdräkt, och så till vida hade han kunnat vara vilken som helst av invånarna från fiskläget eller The Glen. Men över hans bröst, ända ned till veka livet, flöt ett yvigt brunt skägg, och på ryggen, under den grågröna filthatten, sågs en motsvarande rikedom av tjockt och vågigt, mörkbrunt hår.
— Gör han reklam för något utomordentligt hårmedel i
58