Sida:Drömslottet 1920.djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

På Fyra vindars udde.

denna flärdlöshetens nejd, tror du? viskade Gilbert, när han kommit utom hörhåll.

— Det ser verkligen så ut, viskade Anne tillbaka och kvävde sitt skratt, vem i all världen kan det vara?

— Jag vet inte, men manar kapten Jim fram sådana här gengångare omkring sig, så går jag aldrig hit mera utan kallt stål i fickan att kasta efter dem. Någon sjöman på landbacken var det inte — då kunde man ju möjligen förklara hans konstiga utseende. Han måste tillhöra någon av de gamla släkterna på andra sidan bukten — farbror Dave säger, att inom dem träffar man många. konstiga kurrar.

— Farbror Dave är allt litet fördomsfull, här jag märkt. O, Gilbert, har du någonsin sett något så vackert?

Fyra vindars fyrbåk var uppförd på ett utsprång av den röda sandstensklippan, som stupade rätt ned i havet. På ena sidan, tvärs för inloppet, sträckte sig en silverskimrande sandbank, på den andra buktade sig i mjuka konturer en långt utdragen strand av röda klippor, som brant reste sig från de av slipade kiselstenar strödda vikarna. Det var en strand, storslagen i sitt lugna majestät, antingen stormen vältrade sina grönklara störtvågor in över den eller den låg orörlig och tigande i stjärnljuset. En sådan strand föder en stark ensamhetskänsla. Skogen blir aldrig ödslig — den är full av ett gladlynt och beställsamt tissel och tassel. Men havet är en titanisk kraft, som suckar och våndas i evig veklagan över någon stor och outgrundlig sorg, som det till tidernas ända sluter inom sig. Vi kunna aldrig pejla djupet av dess hemlighetsfullhet — vi kunna blott, bävande och skräckslagna, snudda vid den yttersta randen därav. Skogen kallar oss med hundra röster, men havet har blott en — en mäktigt skallande, som dränker våra själar i sina brusande tonflöden. Skogarna äro mänskliga, men havet är ärkeänglarnas sällskap.

Anne och Gilbert funno kapten Jim sittande på en bänk utanför fyrtornet, sysselsatt med att lägga sista hand vid en underbar, fullriggad leksaksskonert. Han steg upp och bjöd

59