Leslie Moore.
— Det är jag med, sade Leslie. — Hon är den bästa vän jag har i denna värld.
Anne undrade i hemlighet, varför inte, om så var, fröken Cornelia någonsin talat om fru Dick Moore med henne. Fröken Cornelia hade eljes avhandlat nära nog varje levande varelse på och omkring Fyra vindars udde.
— Är inte det där vackert? frågade Leslie efter en kort tystnad, i det hon pekade på den utsökta verkan, som frambragtes av en ljusstråle, som silade in genom en rämna i klippan bakom dem och föll tvärs över en mörkgrön djupvattengöl vid dess fot. — Om jag hade kommit hit — och inte sett någonting annat än det — skulle jag ändå ansett, att jag fått lön för min vandring.
— Växlingen av skuggor och dagrar längs hela den här klippkusten är underbar, sade Anne. — Mitt lilla rum, där jag brukar sitta och sy, vetter åt bukten, och jag sitter vid dess fönster och bara njuter. Färgtonerna och skuggorna äro aldrig desamma två minuter i sträck.
— Leds ni aldrig? frågade Leslie helt oförberett. — Aldrig — när ni är ensam?
— Nej. Jag tror aldrig jag har haft riktigt tråkigt i hela mitt liv, svarade Anne. — Också när jag är ensam, har jag gott sällskap — jag funderar och drömmer och gör upp planer … Jag tycker om att vara ensam då och då för att få i ro övertänka saker och ting och liksom pröva dem. Men jag tycker om att ha goda vänner — och trevliga små pratstunder med dem jag trivs med. Säg, vill ni inte komma och hälsa på mig — ofta? Var så söt och gör det! Jag tror, tillade Anne och skrattade litet, att ni skulle tycka om mig, om ni vore mera bekant med mig.
— Jag undrar, om ni skulle tycka om mig? sade Leslie allvarsamt.
Hon gick ej med håven — hon blickade stelt ut över vågorna, vilkas skumkrönta kammar lyste silverskimrande i månljuset, och hennes ögon fylldes av skuggor.
— Det är jag säker på att jag skulle, sade Anne. — Och
73
