Sida:Drömslottet 1920.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Leslie Moore.

tror inte, att jag tar mig till alla möjliga galenskaper, därför att ni såg mig dansa och snurra runt på stranden i dag i solnedgången! Jag får nog mera värdighet efter någon tid. Ni ska veta, jag har inte varit gift så värst länge. Jag känner mig ännu som en ung flicka, ja ibland rent av som ett barn.

— Jag har varit gift i tio år, sade Leslie.

Här kom återigen något hart när otroligt.

— Kors, ni kan väl inte ens vara vid min ålder? utbrast Anne. — Ni måste ha varit en ren barnunge, när ni gifte er.

— Jag var aderton år, sade Leslie, i det hon reste på sig och tog upp den lilla hättan och kappan, som lågo bredvid henne. — Jag är tjugoåtta nu. Jag får nog lov att gå hem.

— Det måste jag med, Gilbert är troligen hemma nu. Men jag är så glad åt, att vi båda omedvetet stämt möte här på stranden i afton och lärt känna varandra.

Leslie sade ingenting, och Anne kände sig smått avkyld. Hon hade trohjärtat erbjudit sin vänskap, men den hade just inte mottagits med någon värme — såvida den inte rent av tillbakavisats. Under tystnad klättrade de uppför strandklipporna och gingo tvärsöver en betesmark, vars duniga, nu blekta gräs liknade en matta av gulaktig sammet i månskenet. När de kommo fram till den stig, som följde stranden, stannade Leslie.

— Jag går den här vägen, fru Blythe. Ni kommer väl och hälsar på mig någon gång, säg?

Anne kände det, som om orden yttrades blott för att det skulle så vara. Hon fick det intrycket, att Leslie Moore uttalade sin inbjudan mycket motvilligt.

— Jag kommer, om ni verkligen önskar det, svarade hon något kyligt.

— Visst gör jag det — det försäkrar jag, utbrast Leslie med en iver, som tycktes bana sig fram över och bryta ned något tvång, som förut legat i vägen.

— Då ska jag komma. God natt, Leslie!

— God natt, fru Blythe!


74