Sida:Drömslottet 1920.djvu/89

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Leslie Moores historia.

senare man fick reda på, att modern plågat henne så länge, tills hon slutligen gav med sig. Och jag var säker på, att här låg något under, för Leslie hade alltid hållit honom mycket kort och bara snäst utav honom, och hon var inte en sådan, som byter om håg så lätt. Jag visste för resten, att Dick Moore aldrig var den sortens karl, som Leslie skulle kunna fästa sig vid, trots hans obestridliga fruntimmerstycke. Något större bröllop blev det förstås inte, men Rose bad mig komma och vara med om vigseln. Jag gick, men det ångrade jag sedan. Jag hade sett Leslies ansikte, när brodern begrovs och när fadern begrovs, och nu tyckte jag det var, som om jag var med om hennes egen begravning. Men Rose sken som en sol, det kan du tro! Och då var Leslie aderton år.

Leslie och Dick slogo sig ned på den Westska egendomen — Rose kunde bevars inte skiljas från dottern. Och där bodde de över vintern. På våren fick Rose lunginflammation och dog — jämt ett år för sent! Leslie sörjde mycket sin mor. Är det inte rysligt, att somliga ovärdiga människor ska få så mycket kärlek, medan andra, som förtjäna det vida bättre, få gå genom livet utan att just någon tillgivenhet kommer dem till del? Denne Dick, han fick snart nog av att sitta på den stora gården som äkta man. Han ville föra ett rörligt liv. Han for till Nova Scotia för att hälsa på släktingar, och snart skrev han till Leslie, att en hans kusin, Henry Moore, skulle fara på långresa till Havana, och dit ville han följa med. Fartygets namn var »Fyra systrar», och de skulle vara borta i nio veckor.

Den resan kändes nog som en lättnad för Leslie. Men hon sa ingenting. Från och med den dagen, då hennes bröllop stod, var hon precis som hon är nu — kall och stolt och inbunden och hållande alla människor på avstånd. Men se, jag låter inte hålla mig på avstånd, jag! Jag har trots allt inte släppt från mig min rätt att känna varmt för henne och, när hon unnar mig ett tillfälle, också visa det.

— Till mig sade hon, att tant var den bästa vän hon hade, sade Anne.

— Ånej, gjorde hon verkligen det? utbrast fröken Cornelia

Montgomery, Drömslottet.6
81