Sida:Drömslottet 1920.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Leslie Moores historia.

förtjust. — Det gläder mitt gamla hjärta. Ibland har jag undrat, om hon frågar efter mig en smul — i så fall döljer hon det riktigt bra. Du måste ha fått henne att tina upp mer än du själv förstår, annars hade hon inte sagt en sådan sak till dig. Ack, den arma flickan med sitt förspillda liv! Jag kan aldrig se Dick Moore utan att jag vill ränna en kniv genom honom.

Sedan fröken Cornelia lättat sitt hjärta genom att ge luft åt denna blodtörstiga önskan, torkade hon åter sina ögon och fortsatte:

— Leslie blev alltså sittande ensam uppe på gården. Dick hade plöjt och sått, innan han for, och far hans, gamle Abner, skulle passa på skörden. Sommaren gick, men »Fyra systrar» hördes inte av. Släkten i Nova Scotia anställde efterforskningar och fann, att båten gått till Havaña och lossat sin last och tagit in ny last och anträtt hemfärden, men det var också allt man någonsin fick reda på. Småningom begynte folk tala om Dick Moore som omkommen. Nästan varenda en trodde, att han var det, men säker kunde man ju inte vara, för det har hänt, att sjöfolk dykt upp här i hamnen, sedan man i åratal trott dem vara döda. Leslie trodde aldrig han var död — och hon gjorde rätt. Om det ändå varit så väl! Sommaren därpå besökte kapten Jim Havaña — det var, medan han ännu seglade. Och där fick han för sig, att han skulle snoka ikring lite varstans — si fjäska i ogjort väder, det ligger alltid för karlarna — och så gick han och frågade i alla sjömanshus och på sådana där ställen för att se, om han kunde få reda på någonting angående »Fyra systrars» besättning. Det där skulle han ha låtit bli, det har jag alltid sagt, och det står jag för. Ja, så kommer han på sin rundgång till, jag tror det rent av var en upptagningsanstalt, och där stöter han på en karl, som han ögonblickligen ser är Dick Moore, fastän han lagt sig till med stort skägg. Kapten Jim lät raka av det — och se'n var det inget tvivel. mer, det var Dick Moore, åtminstone hans kropp. Förståndet hade gått all världens väg, och vad hjärtat anbelangar, så hade det enligt min uppfattning aldrig funnits där.

— Vad hade hänt honom?


82