brusande vind. Men inne i rummet var det ljust och glatt, tack vare brasan. I buteljen hade syrorna för länge sedan löst sig; den prunkande färgen hade mildrats av tiden, liksom de kulörta fönsterglasen bli vackrare med åren, och glöden av varma hösteftermiddagar i sluttande vingårdar var färdig att frigöra sig och skingra Londons dimmor. Helt omärkligt tinade juristen upp. För ingen var han mindre sluten än för mr Guest, och han var inte säker på att han ej ibland meddelade honom mera än han ämnat. Guest hade ofta i affärsärenden varit hos doktorn; han kände Poole; han kunde knappt undgå att ha hört talas om Hydes förtrolighet i huset. Han kunde ju draga sina slutsatser. Var det då inte så gott att visa honom brevet och klargöra den saken för honom — synnerligast som Guest särskilt ägnat sig åt studiet av handstilar och följaktligen skulle finna hans åtgärd både naturlig och smickrande? Dessutom var Guest en reflekterande man och skulle knappast läsa detta dokument utan att låta någon anmärkning undfalla sig. Den anmärkningen skulle kanske lända mr Utterson till ledning vid framtida företag.
»Det är en ledsam historia, det här med sir Danvers», sade han.
»Ja, sir, det är det i sanning. Den har väckt allmän förtrytelse», svarade Guest. »Mannen var naturligtvis galen.»
»Det skulle intressera mig att höra er åsikt om saken», sade Utterson. »Jag har här ett dokument, skrivet med hans handstil. Det här är oss emellan, ty jag vet knappast hur jag skall gå till väga med det. Det är i bästa fall en ful historia. Där är det emellertid. Något i er väg. En mördares namnteckning.»
Guests ögon glänste till och han satte sig genast att ivrigt studera brevet. »Nej, sir», sade han, »galen är han inte, men handstilen är besynnerlig.»
»Och skrivaren måtte väl också vara besynnerlig», tillade juristen.
I detsamma kom betjänten in med ett brev.
»Är det där från doktor Jekyll?» frågade kontorschefen. »Jag tyckte jag kände igen stilen. Kanhända av privat natur, mr Utterson?»
»Bara en middagsbjudning. Varför frågar ni så? Vill ni se det?»
»Blott ett ögonblick. Tack», och Guest lade de båda pappersarken bredvid varandra och jämförde noga innehållen. »Tack, sir», sade han till sist och lämnade dem tillbaka. »En mycket intressant handskrift.»
Det uppstod en paus, varunder mr Utterson stred med sig själv. »Varför jämförde ni dem, Guest?» frågade han helt plötsligt.
»På grund av en ganska underlig likhet. De båda handstilarna äro i många avseenden alldeles desamma — bara lutningen skiljer dem åt.»
»Det var konstigt», sade Utterson.
»Ja, det är, som ni säger, ganska konstigt», återtog den andre.
»Ni vet, att jag inte vill ha någonting sagt om det där brevet», sade principalen.
»Det förstår jag, sir», sade kontorschefen.
Men så fort mr Utterson blev ensam den kvällen låste han in brevet i kassaskåpet, där det se-
