Sida:Dr Jekyll och Mr Hyde 1921.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


dan fick ligga. »Skulle väl Henry Jekyll förfalska åt en mördare!» tänkte han, och det var som om blodet isats i hans ådror.




En märklig tilldragelse som rör dr Lanyon.

Tiden gick. Tusentals pund utfästes som belöning, ty sir Danvers' död ansågs som en offentlig skymf. Men mr Hyde hade till den grad kommit utom räckhåll för polisen, att det var som om han aldrig funnits till. Mycket grävdes upp från hans förflutna liv och allt var av gemen beskaffenhet. Berättelser kommo i svang om mannens forna på samma gång så våldsamma och känslolösa grymhet, om hans föraktliga levnadssätt och underliga bekantskaper samt om det hat som tyckts följa honom i spåren. Men icke en viskning förnams om vad han nu hade för sig. Från den stund då han lämnat huset i Soho, dagen då mordet begicks, var han som utplånad ur tillvaron, och så småningom började mr Utterson under tidens gång lugna sig och komma mera i jämvikt. I hans tanke var sir Danvers' död mer än betald med mr Hydes försvinnande. Ett nytt liv började för dr Jekyll sedan det onda inflytandet vikit ifrån honom. Han höll sig inte längre avskild, han återknöt förbindelsen med sina vänner, blev åter deras omtyckte gäst och värd, och då han alltid varit känd för sin välgörenhet, blev han det nu lika mycket för sin religiositet. Han var livligt sysselsatt, han vistades mycket i fria luften, han gjorde gott. Hans ansikte blev frimodigare och gladare, som om han känt på sig, att han var till gagn, och i över två månader hade han frid.

Den åttonde januari hade Utterson jämte några andra varit på middag hos doktorn. Lanyon hade varit med, och värden hade låtit sin blick gå från den ene vännen till den andre, som förr i tiden, då de tre varit oskiljaktiga. Den tolvte och även den fjortonde januari sökte juristen honom förgäves. »Doktorn måste hålla sig inne och tog inte emot någon», sade Poole. Den femtonde försökte juristen åter sin lycka, men blev icke insläppt. Som han under de båda sista månaderna varit van att nästan dagligen träffa sin vän, verkade det beklämmande att se honom återgå till sin förkärlek för ensamheten. Den femte kvällen bjöd mr Utterson in Guest på middag och den sjätte begav han sig till doktor Lanyon.

Där vägrades honom åtminstone icke tillträde, men då han kom in, förskräcktes han över den förändring som ägt rum i doktorns utseende. Dödsdomen stod tydligt präglad i hans ansikte. Den rödlätte mannen hade blivit blek, han hade mist sitt goda hull, han var märkbart skalligare och äldre. Men det var likväl icke så mycket dessa tecken till hastigt kroppsligt förfall som ådrogo sig juristens uppmärksamhet, det var mera någonting i ögat och sättet som tycktes vittna om någon djupgående inre fasa. Det var icke troligt, att doktorn skulle vara rädd för döden., men någonting dylikt frestades dock Utterson att misstänka. »Ja», tänkte han, »han är ju läkare, känner säkert sitt eget tillstånd och vet, att hans dagar äro räknade. Den