Sida:Dr Jekyll och Mr Hyde 1921.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


vetskapen är mera än han står ut med.» Då Utterson sedan sade någonting om hans sjukliga utseende, var det likväl med mycken fasthet som Lanyon förklarade, att han fått sin dom.

»Jag fick en chock», sade han, »och från den hämtar jag mig aldrig. Jag har icke många veckor kvar. Livet har i det hela varit mycket angenämt, jag har tyckt om att leva, ja, livet har varit mig kärt. Ibland tror jag dock, att om vi visste allt, skulle vi vara glada att gå härifrån.»

»Även Jekyll är sjuk», anmärkte Utterson. »Har du träffat honom?»

Men Lanyon skiftade färg och höll upp sin darrande hand. »Jag vill varken se eller höra mer angående doktor Jekyll», sade han med hög, ostadig röst. »Jag vill ej vidare veta av den mannen och jag ber dig bespara mig varje anspelning på den som jag nu anser som död.»

»Hm, hm», sade mr Utterson, och efter en långdragen paus frågade han: »Kan inte jag få träda emellan? Vi äro ju tre gamla vänner, Lanyon. Vi äro för gamla att knyta några nya band.»

»Här kan ingenting göras», svarade Lanyon. »Fråga honom själv.»

»Han tar inte emot mig», sade juristen.

»Det undrar jag inte på», svarade den andre. »Någon gång, Utterson, då jag är död, får du kanske veta, hur det hänger ihop. Jag kan inte berätta dig det. Och dessförinnan —. Om du kan sitta här och tala med mig om annat, så stanna för Guds skull och gör det. Men kan du inte undvika detta förb—de ämne, så gå då i Guds namn, ty jag står inte ut med det»

Det första Utterson kom hem satte han sig att skriva till Jekyll, beklagade att han blivit utestängd från hans hus och frågade vad det var som föranlett den olyckliga brytningen med Lanyon. Följande dag fick han ett långt svar, delvis avfattat i mycket rörande ordalag, delvis mycket dunkelt och mystiskt. Tvisten med Lanyon kunde icke biläggas. »Jag klandrar inte vår gamle vän», skrev Jekyll, »men jag delar hans åsikt att Vi aldrig böra träffas. Hädanefter ämnar jag leva det mest avskilda liv. Du får inte bli förvånad och du får inte tvivla på min vänskap, om min dörr ofta blir stängd till och med för dig. Du måste låta mig gå min egen mörka väg. Jag har dragit över mig ett straff och en fara, som jag icke kan nämna. Om jag är den förnämste bland syndare, har heller ingen lidit som jag. Jag kunde inte föreställa mig att det på jorden fanns plats för så allt mod betagande lidanden och fasor, och det är bara ett som du kan göra, Utterson, för att lindra mitt öde, du kan respektera min tystnad.» Utterson blev alldeles bestört. Hydes mörka inflytande hade vikit, doktorn hade återvänt till sina forna sysselsättningar och vänskapsförbindelser. För en vecka sedan hade framtiden lett mot dr Jekyll med löfte om en glad och aktad ålderdom. Och nu voro på ett ögonblick vänskap, sinnesfrid och hoppet om goda förhållanden tillintetgjorda. En så stor och oväntad förändring tydde på galenskap, men på grund av Lanyons sätt och ord måste den ha någon djupare grund.

En vecka därefter blev Lanyon sängliggande och inom något mindre än fjorton dagar var han död. Kvällen efter begravningen, vid vilken Utter-