son varit mycket upprörd, stängde denne in sig i
sitt affärsrum. Sittande där vid det melankoliska
skenet av ett enda ljus, tog han fram och lade
framför sig ett konvolut, adresserat av den döde vännen
och förseglat med hans sigill. »Privat: avsett
endast för J. G. Utterson och förstöres oläst,
om han skulle gå bort före mig» Så löd
utanskriften och juristen fruktade att taga del av
innehållet. »En vän har jag begravt i dag», tänkte
han. »Är det möjligt att detta kommer att kosta
mig ännu en?» Men så fann han sin fruktan
illojal och bröt sigillet. Konvolutet innehöll ännu
ett kuvert, även det förseglat och med följande
påskrift: »Öppnas först efter doktor Henry
Jekylls död eller försvinnande» Utterson trodde
knappt sina ögon. Jo, försvinnande stod det. Här
liksom i det vanvettiga testamentet, som han för
länge sedan återlämnat till dess upphovsman, här
var återigen möjligheten av ett försvinnande
sammankopplat med Henry Jekylls namn. I
testamentet hade tanken därpå dock uppstått till följd
av den där mannen Hydes dystra initiativ och av en
anledning som var både tydlig och hemsk. Men
vad betydde det väl, nedskrivet av Lanyons hand?
Förtroendemannen kände sig starkt frestad att
ignorera förbudet och genast trånga till mysteriets
botten. Men yrkeshedern och troheten mot den avlidne
vännen voro bindande förpliktelser. Till följd därav
förpassades det förseglade paketet till den innersta
vrån i hans privata kassaskåp.
Ett är att undertrycka nyfikenheten, ett annat att besegra den, och det kan betvivlas huruvida Utterson med samma iver som förr åtrådde den kvarlevande vännens sällskap. Han tänkte med vänlighet på honom men hans tankar voro oroliga och fulla av farhåga. Naturligtvis gick han att besöka honom, men kanske erfor han en viss lättnad, då han ej blev mottagen. Innerst föredrog han kanske att tala med Poole ute på trappan, omgiven av storstadens ljud och fria luft, framför att bli insläppt i den frivilliga fångenskapens hus och sitta och tala med den outforsklige enstöringen. Poole hade sannerligen inga särdeles angenäma nyheter att meddela. Det lät som om doktorn mer och mer hållit till i sitt laboratorium, där han till och med låg ibland. Han var nedstämd, han hade blivit mycket tyst och sysselsatte sig icke med läsning. Det föreföll som om han haft någonting på sinnet. Utterson blev så van vid den oföränderliga innebörden i dessa rapporter att han så småningom minskade sina besök.
Utanför fönstret.
Då mr Utterson en söndag var ute på sin vanliga promenad med mr Enfield råkade de än en gång in på den där bakgatan och då de kommo framför den förut omtalade porten, stannade de båda.
»Nu är det då äntligen slut på den historien», sade Enfield. »Vi få aldrig mer se mr Hyde.»
»Jag hoppas det», sade Utterson. »Har jag sagt dig att jag en gång träffat honom och att jag kände samma vedervilja för honom som du?»
»Det var omöjligt att se honom utan att avsky
