Sida:Dr Jekyll och Mr Hyde 1921.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


son varit mycket upprörd, stängde denne in sig i sitt affärsrum. Sittande där vid det melankoliska skenet av ett enda ljus, tog han fram och lade framför sig ett konvolut, adresserat av den döde vännen och förseglat med hans sigill. »Privat: avsett endast för J. G. Utterson och förstöres oläst, om han skulle gå bort före mig» Så löd utanskriften och juristen fruktade att taga del av innehållet. »En vän har jag begravt i dag», tänkte han. »Är det möjligt att detta kommer att kosta mig ännu en?» Men så fann han sin fruktan illojal och bröt sigillet. Konvolutet innehöll ännu ett kuvert, även det förseglat och med följande påskrift: »Öppnas först efter doktor Henry Jekylls död eller försvinnande» Utterson trodde knappt sina ögon. Jo, försvinnande stod det. Här liksom i det vanvettiga testamentet, som han för länge sedan återlämnat till dess upphovsman, här var återigen möjligheten av ett försvinnande sammankopplat med Henry Jekylls namn. I testamentet hade tanken därpå dock uppstått till följd av den där mannen Hydes dystra initiativ och av en anledning som var både tydlig och hemsk. Men vad betydde det väl, nedskrivet av Lanyons hand? Förtroendemannen kände sig starkt frestad att ignorera förbudet och genast trånga till mysteriets botten. Men yrkeshedern och troheten mot den avlidne vännen voro bindande förpliktelser. Till följd därav förpassades det förseglade paketet till den innersta vrån i hans privata kassaskåp.

Ett är att undertrycka nyfikenheten, ett annat att besegra den, och det kan betvivlas huruvida Utterson med samma iver som förr åtrådde den kvarlevande vännens sällskap. Han tänkte med vänlighet på honom men hans tankar voro oroliga och fulla av farhåga. Naturligtvis gick han att besöka honom, men kanske erfor han en viss lättnad, då han ej blev mottagen. Innerst föredrog han kanske att tala med Poole ute på trappan, omgiven av storstadens ljud och fria luft, framför att bli insläppt i den frivilliga fångenskapens hus och sitta och tala med den outforsklige enstöringen. Poole hade sannerligen inga särdeles angenäma nyheter att meddela. Det lät som om doktorn mer och mer hållit till i sitt laboratorium, där han till och med låg ibland. Han var nedstämd, han hade blivit mycket tyst och sysselsatte sig icke med läsning. Det föreföll som om han haft någonting på sinnet. Utterson blev så van vid den oföränderliga innebörden i dessa rapporter att han så småningom minskade sina besök.




Utanför fönstret.

Då mr Utterson en söndag var ute på sin vanliga promenad med mr Enfield råkade de än en gång in på den där bakgatan och då de kommo framför den förut omtalade porten, stannade de båda.

»Nu är det då äntligen slut på den historien», sade Enfield. »Vi få aldrig mer se mr Hyde.»

»Jag hoppas det», sade Utterson. »Har jag sagt dig att jag en gång träffat honom och att jag kände samma vedervilja för honom som du?»

»Det var omöjligt att se honom utan att avsky