Sida:Dr Jekyll och Mr Hyde 1921.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


honom», svarade Enfield. »Apropå det, måtte du väl ha tyckt att jag var bra dum som inte visste, att detta var bakvägen till dr Jekylls bostad! Det var delvis din skull, att jag upptäckte det sedan.»

»Jaså, du upptäckte det verkligen?» sade Utterson. »I så fall kunna vi ju gå in på gården och titta på fönstren. Uppriktigt sagt, är jag orolig för den stackars Jekyll, och det känns som om närheten av en vän kunde göra honom gott, även om vännen står utanför.»

Det var mycket kyligt och litet fuktigt inne på gården, där det redan rådde skymning, fastän solnedgångens strålar än lyste uppöver den. Det mellersta av de tre fönstren var halvöppet och tätt invid det såg Utterson dr Jekyll sitta och hämta luft med minen så dyster som en otröstlig fånges.

»Se god dag, Jekyll», ropade Utterson. »Jag hoppas du är bättre.»

»Jag är mycket dålig», svarade doktorn dystert, »mycket dålig. Det kommer, Gud vare lov, inte att räcka länge»

»Du sitter inne alldeles för mycket», sade juristen. »Du skulle gå ut och få blodomloppet i gång, som Enfield och jag. — Detta är min kusin, mr Enfield — dr Jekyll. Skynda dig nu! Tag hatten och följ med oss.»

»Mycket vänligt av dig», suckade den andre. »Det skulle jag gärna vilja, men nej, nej, nej, det är alldeles omöjligt. Jag törs inte. Det var i alla fall bra roligt att få se dig, Utterson — ett verkligt nöje. Jag skulle be dig och mr Enfield komma hitupp, men här ser så illa ut.»

»I så fall», svarade juristen godmodigt, »är det bäst att vi stanna här nere och tala med dig härifrån.»

»Det var just det jag tänkte föreslå», sade doktorn och log. Men knappt voro orden sagda förrän leendet försvann och efterträddes av ett sådant uttryck av dödlig fasa och förtvivlan, att det isade blodet i de andra båda herrarnas ådror. De sågo bara en skymt av det, ty fönstret stängdes ögonblickligen; men skymten hade varit nog. De vände sig om och lämnade utan ett ord gården. Under tystnad gingo de också över gatan och först sedan de kommit in på en allfarväg i grannskapet, där livet pulserade något litet även på en söndag, vände mr Utterson på huvudet och såg på sin kamrat. Båda voro de bleka och samma fasa lästes i bådas ögon.

»Gud förlåte oss, Gud förlåte oss», sade mr Utterson.

Men mr Enfield nickade bara mycket allvarsamt på huvudet och gick Vidare under tystnad.




Sista natten.

Efter intagen middag satt mr Utterson en afton framför brasan, då han överraskades av Poole, som kom på besök.

»Nej, se Poole!» utbrast han. »Vad har ni för ärende?» Efter en andra blick på mannen tillade han: »Vad fattas er? Är doktorn sjuk?»

»Mr Utterson», svarade mannen, »det är någonting alldeles galet.»