Sida:Dr Jekyll och Mr Hyde 1921.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


jag ett strängare liv än någonsin förr och njöt vedergällningen av ett gott samvete. Men till sist började tiden utplåna livligheten av min oro. Samvetets gillande började övergå till någonting självfallet. Jag började marteras av lystnad och kval — det var som om Hyde kämpat att bli fri, och till sist, i en stund av moralisk svaghet, tillblandade och drack jag än en gång den förvandlande drycken.

Jag tror inte att en drinkare, när han resonerar med sig själv om sin last, en gång på femhundra beröres av de faror han löper till följd av sin djuriska, fysiska okänslighet, ej heller hade jag, hur länge jag än begrundat mitt läge, fäst tillräckligt avseende vid den totala moraliska känslolöshet och oresonliga lust för det onda, som voro de för Edward Hyde utmärkande dragen. Det var dock genom dessa jag blev straffad. Min demon hade länge varit inburad, och rytande kom han nu ut. Redan då jag tömde drycken, erfor jag en mer än någonsin otyglad och ursinnig benägenhet för det onda. Jag antar, att det var detta som i min själ framkallade den storm av otålighet med vilken jag åhörde mitt olyckliga offers artiga ord. Det försäkrar jag åtminstone inför Gud, att ingen moraliskt klok människa kunnat av en så ömklig anledning göra sig skyldig till ett sådant brott och att jag, då jag slog mitt offer, ej gjorde det av en mera förnuftig anledning än det sjuka barnets, då det bryter sönder en leksak. Jag hade emellertid utblottat mig på alla de motvägande instinkter medelst vilka även den sämste ibland oss med en viss grad av jämvikt går fram bland frestelserna. I min kasus var dock att bli frestad, om än så obetydligt, detsamma som att falla. Ögonblickligen vaknade inom mig helvetesanden och började rasa. Med den största förtjusning mörbultade jag den intet motstånd bjudande kroppen och njöt av varje slag jag utdelade. Först sedan jag börjat bli trött erfor jag, mitt under min yrsel, en dallring av fasa, som isade hjärtat. Dimman skingrades. Jag insåg, att jag förverkat mitt liv och flydde från skådeplatsen för dessa excesser, på samma gång triumferande och darrande, med min lust till det onda både tillfredsställd och eggad, min kärlek till livet i högsta grad uppdriven. Jag sprang till huset i Soho, och till yttermera visso förstörde jag mina papper. Därifrån begav jag mig ut på de av lyktor upplysta gatorna. Jag var fortfarande i samma delade sinnesstämning. Jag ruvade över mitt brott och planlade andra dylika för framtiden, skyndade dock fortfarande framåt, lyssnande efter en förföljande hämnares steg. Hyde gnolade på en visa under det att han blandade drogen, och då han drack den skålade han i tankarna med den döde. Omdaningens våndor hade ej upphört att ansätta honom innan Henry Jekyll under en tåreflod av tacksamhet och samvetskval fallit på knä och lyft sina knäppta händer till Gud. Egenrättfärdighetens slöja var söndersliten från huvud till fot, jag såg mitt liv som ett helt. Jag genomgick det allt ifrån barndomens dagar, då jag vandrat vid min faders hand, jag följde det genom mitt yrkes självförsakande mödor för att åter och åter med samma känsla av overklighet hamna i aftonens hemska