Sida:Dr Jekyll och Mr Hyde 1921.djvu/48

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


fasor. Jag hade kunnat skrika högt. Jag försökte att genom tårar och böner förkväva den mängd av avskyvärda bilder och ljud som i minnet brusade emot mig. Mellan dessa böner stirrade dock min synds fula anlete in i min själ. Dä skärpan av dessa samvetskval började avtaga, efterträddes den av en glädjekänsla. Problemet av mitt levnadssätt var löst. Hyde var hädanefter omöjlig. Med eller mot min vilja var jag för framtiden hänvisad till den bättre delen av min varelse, och hur gladde mig ej denna tanke. Med vilken villighet och ödmjukhet omfattade jag icke nu det lekamliga livets begränsningar. Med vilken ärlig självförsakelse stängde jag icke den där porten, som jag så ofta kommit och gått igenom, och med vilken kraft satte jag ej min klack på nyckeln.

Följande dag spred sig nyheten om mordet. Hydes brottslighet låg i öppen dag och offret var en man, som stod högt i anseende. Det var icke endast ett brott, det var ett vanvettigt illdåd. Jag tror, att det gladde mig att veta detta, jag tror, att det gladde mig att få mina bättre impulser stödda och bevakade av fruktan för schavotten. Jekyll var nu min räddningsplanka. Om Hyde bara ett ögonblick stack fram huvudet, skulle allas händer höjas, färdiga att gripa och döda honom.

Jag beslöt att genom mitt blivande uppförande försona det förflutna och jag kan med sanning säga, att detta beslut alstrade åtskilligt gott. Du vet själv med vilket allvar jag under de sista månaderna av det förlidna året arbetade på att lindra lidandet. Du vet att mycket blev gjort för andra och att dagarna förflöto lugnt, nästan glatt för mig själv. Jag kan inte heller säga, att jag tröttnade vid detta oskyldiga och välgörande liv, jag tror i stället att det dagligen blev mig allt kärare. Men ännu led jag av dualismen i mina syften, och i den mån eggen av min ånger förslöades började den lägre, så länge tolererade och så nyligen fängslade sidan av mig att brumma efter frihet. Icke som skulle jag drömt om att väcka Hyde till liv. Blotta tanken därpå gjorde mig galen. Nej, det var i min egen person jag än en gång frestades att dagtinga med samvetet, och det var som en vanlig hemlig syndare, som jag till sist föll för frestelsens angrepp.

Allting har ett slut. Även det största mått blir till sist fyllt, och denna korta eftergift för det onda förstörde på ett avgörande sätt jämvikten i min själ. Jag kände dock ingen oro. Fallet syntes mig naturligt — det var som ett återvändande till de gamla tiderna innan jag gjort min upptäckt. Det var en klar, vacker dag i januari. Marken var fuktig, ty frosten hade smält, men himlen var molnfri. Regents Park var full av fågelkvitter och doftade av vår. Jag satt på en bänk i solen. Det djuriska inom mig frossade på gamla minnen; min andliga sida var ganska dåsig — lovade snar ånger, som likväl icke börjat än. Jag var i alla fall inte sämre än andra, tänkte jag, och så log jag då jag jämförde mig med andra män, jämförde min verksamma välgörenhet med deras grymma likgiltighet för andras nöd. Men knappt hade jag tänkt ut den tanken förrän jag ansattes av häftig vånda — ett avskyvärt äckel och häftiga frossskakningar. Anfallet gick dock över men följdes