152
upptagen. Adlerstjernas spetsiga blick och hånande min, de skämtande anmärkningar, som han — efter alla anledningar på Dörings bekostnad — emellanåt hviskade till Louise, förtröto dock Döring. Han tog derför slutligen sitt parti och vände sig direkte till henne.
— Jag vet ej, om jag har den äran att vara igenkänd?
Osäker om huru hans fråga skulle blifva upptagen, kände han hjertat häftigt klappa. Skulle hon förneka eller erkänna bekantskapen? Louise, som å sin sida ej hade väntat att blifva tilltalad af honom, erfor en känsla af förlägenhet; också visste hon ej genast, huru hon skulle lägga sina ord för att besvara honom.
— Fröken svarar er intet, min herre, anmärkte Adlerstjerna. Man säger, att tystnaden äfven brukar vara ett svar.
Förtrytelsen kom Dörings blod att sjuda häftigare än vanligt vid denna anmärkning, men han undertryckte sin häftighet och såg Adlerstjerna lugnt och oförskräckt i ansigtet.
— Jag vet ej hvilken mening frökens tystnad innebär, men hvad jag vet är, att jag ej känner er, min herre, och ej heller tillfrågat er om någonting.
Äfven Adlerstjerna erfor nu, huru mycket eld ett enda litet ord någon gång kan inkasta i en menniskas själ.
— Oaktadt jag för närvarande nödgas bli er skyldig svaret, yttrade Adlerstjerna, som, van vid hofvets seder, ej kunde glömma hvar han befann sig, hoppas jag att en annan gång på ett lämpligare ställe få afbörda mig det.
Döring förstod hans mening och gaf det till känna med en kall och kort böjning på hufvudet.
— Det kan väl vara möjligt, fortfor han derefter, att fröken ej kan erinra sig min person, emedan… emedan… han stammade något här.
Louise slog upp sina ögon emot honom.
— Herr Döring, yttrade hon, huru kan ni väl sätta i fråga, att jag redan skulle ha' bortglömt er?
Svaret var så oskuldsfullt och okonstladt, att Döring kände sig lycklig. Adlerstjerna vände sig deremot hastigt om på klacken och aflägsnade sig. Döring trädde henne nu ett steg närmare.
— Jag har något att återlemna till er, min fröken.
— Till mig? Jag vet ej hvad det skulle vara.
— En näsduk. Den der lilla duken, som ni band för mina ögon.
— Tala icke derom, herr Döring, ni gör mig blott förlägen.
— Då behåller jag duken såsom ett minne.
— Af den der aftonen? Ja, ja, gerna! Men tala blott ej vidare om den, emedan den utgör min förtviflan.
— Och mitt skönaste minne.
— Tyst, min herre, kom ihåg att jag ej längre är en liten page. Vill ni vara barmhertig emot mig, så glömmer ni att jag någonsin varit det.
