220
sarinnan Catharina den II, öfverflyttade detta fransyska sedebegrepp till St. Petersburg och gjorde det till sitt eget.
Nog med detta; mer än nog!
Då luften är mättad af bränbara ämnen, gå molnen ofta nog åt
ett håll, under det att luftdraget i de lägre regionerna ändock rör sig
åt ett annat. Under det att de öfre samhällsklasserna i Frankrike,
liksom öfvermättade af sin obegränsade magtfullkomlighet, äfven rörde
sig i sådan rigtning, som vi här angifvit, rörde sig likväl många
derunder befintliga element i alldeles motsatt.
I första rummet gick reformationen i en sådan rigtning, och reformationen verkade icke blott direkte i och genom de grundsatser den predikade, utan långt vidsträcktare, berörande till och med ganska aflägsna kretsar, den ena utanför den andra, rundt omkring sig. Dess stämma ljöd således ej blott inom de religiösa områdena, utan derutöfver äfven inom vetenskapens, de fria konsternas, politikens och rättslärans, åt alla håll bearbetande slägtena och deras målsmän till lif och verksamhet.
Alltid lärer man väl också få lof att betrakta reformationen såsom det andligt mägtiga medel, hvilket bröt stafven öfver medeltiden och invigde folken till en nyare tid, ehuru väl de ännu då hade århundraden att genomkämpa, innan de fingo draga några verkligen mogna frukter af det första utsädet.
Stora religiösa rörelser föregå alltid stora verldsliga. Af syftena i de religiösa rörelserna kan man äfven med ganska mycken säkerhet förutsäga syftena i kommande verldsliga. Det är på den vaknande religiösa frihetskänslans grund, som de rent borgerliga frihetskänslorna kraftigast utveckla sig. Den kyrkliga pröfningsrätten är blott en premiss till den samhälleliga.
Uppträdde så under det adertonde århundradet Montesquieu, belysande och utredande grunderna för det borgerliga samhällets vilkor. Följde derefter de tvenne ryktbara skolorna, encyklopedisternas och ekonomisternas, båda två mägtigt ingripande i tidens tänkesätt. Diderot, d'Alambert, Marmontel, Helvetius, Qvesnay, Du Port m. fl. utgöra en krans af namn, som, om ock mycken brännäsla och tistel finnes deri, likväl är oförvissneligt fäst kring den tidens panna. Framtidens märkligaste förkämpar voro väl dock alltid Rousseau och Voltaire. Med frihetsgudinnans bild på samhällets altare, predikade Rousseau kärlek, rättvisa och dygd. Statsvetenskapen har väl aldrig haft en varmare känslans målsman än han. Voltaire grep icke mindre omgestaltande in i samhällsbegreppen, snarare mera. Men han arbetade också på en helt annan väg och med helt andra vapen. Mera materialist lade han ej företrädesvis an på samtidens hjertan, utan fast hellre på dess förstånd och verldsligt praktiska sinnesstämning. I hans verldsöfverblic-
