Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/233

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
229

säkert att allting har sin tid. De afsigter, hvarom du erinrar, uppstodo redan 1788 och dess förinnan samt stodo i sammanhang med kriget mot Ryssland samt v. Engeströms samtidiga utskickande till Polen och utnämnande till minister der. Dervid voro för öfrigt ganska stora planer knutna, dels gällande ett förbund mot Ryssland, dels t. o. m. polska kronan. Men alla dessa afsigter försvunno i och med svensk-ryska freden i Wärelä, oaktadt visserligen hvarjehanda dyningar icke genast lade sig. Verkliga förhållandet är emellertid, att konung Gustaf från freden i Wärelä ärligt och upprigtigt hängaf sig åt den europeiska stora politiken. Någon skugga skall icke i detta afseende kunna kastas på hans minne[1]. Du tror väl mig, Hedvig? Efter du emellertid nu gjort detta inpass, torde jag kanske böra tillägga, att konungen, så djupt han än upprördes af den franska revolutionen och af Ludvig XVI:s sorgliga belägenhet, säkerligen likväl betänkt sig mera än en gång, innan han hängifvit sig åt ett så stort företag, hade icke han, oberäknadt antagligt understöd från mer än ett håll, känt sig förvissad om att dertill äfven kunna knyta en plan af, hvad äfven jag är öfvertygad om, en omätligt stor vigt och betydelse för vårt fosterland. Du gissar väl hvad jag vill säga?

— Icke fullkomligt. Låt mig höra.

— Saken är ej mera någon hemlighet. För att åt vår höga nord, åt Sverige så väl som åt Ryssland, betrygga och besegla en verkligt grundfast, ömsesidigt väl berättigad och afvägd fred och framtid, tillkom nämligen en — för båda rikena ej mindre vigtig — hvad skall jag vil säga? — öfverenskommelse, uppgift, beslut — lika mycket, med ett ord, plan, som, om äfven allt öfrigt endast varit blott fantasier, i och för sig likväl alltid var och förblef af den mest välsignelserikt bestämmande egenskap för vår framtid. Nu vet du, Hedvig, säkert hvad jag menar. Missförstår jag också icke vår historia eller bedömer och ser jag icke alldeles falskt och skeft Rysslands blott från dess kartas synpunkt så påfallande behof att ensamt beherska finska viken, denna för alla nationers flaggor öppna och breda mynning eller vattenvig till dess numera första hufvudstad, till det stolta S:t Petersburg, så hotas alltid vårt fädernesland af czarväldets svärd, hvadan vi ock, äfven under den djupaste fred, hafva att befara utbrottet af ett ödesdigert krig, hvars gränser ingen förmår bestämma, hvars olyckor ingen kan beräkna, påkallande en ständigt stridsrustad ställning samt materiella och andliga uppoffringar utan annan slutlig utsigt än — hvad vet jag — förödmjukelse. Ser du, Hedvig, bland glänsande ingifvelser i — gud tröste mig — vår hädangångne konungs själ, räknar jag derför såsom en bland de mest fosterländskt lysande tanken på ett familjförbund emellan det stora nabolandet och oss.

  1. I alla afseenden bekräftande i detta fall äro några »anteckningar af en gammal Gustavian», hvari en brefvexling emellan Gustaf III och markis de Bouille’ förekommer, tryckta i »Minnen från äldre och nyare tider», samlade af C. F. Ridderstad.