230
I frågor af fosterländsk vigt fans det alltid något hänförande hos Armfelt. Det eljest lättsinniga i hans skaplynne vek i sådana stunder alldeles bort. Han intog och eröfrade.
— Dessa planer, fortfor han, under det hans ögon lyste af en nästan oupphörligt växande glans, voro för verlden och för vårt eget fädernesland af så omätligt stor politisk betydelse, att jag, då jag nu ser mig omkring, och ser huru det ser ut, faller nära nog i förtviflan.
— Om den vidt utseende afsigten att höja ett förenadt Europas svärd i Gustafs hand mot den hydrahöfdade revolutionen äfven skulle med hans död ha' blifvit förfelad för Sverige, lika mycket dermed! — andra torde kunna upptaga det svärdet — men den senare uppgiften, föreningen emellan konung Gustafs son och ryska kejsarinnans sondotter, får ej uppgifvas. Denna förening blefve alltid ett medel att befästa Sveriges nuvarande gräns emot Ryssland, befästa freden emellan dessa riken, befästa vår egen fredliga och nationella utveckling. Konung Gustaf har gifvit mig detta värf i testamente. Derför insatte han mig i regeringen. Derför har han utnämt mig till öfverståthållare. Derför tryckte han i sin dödsstund min hand. Derom talade äfven hans sista blick.
— Jag vet och ser klart, tillade han derefter med en djupare och långsammare stämma, hvilka jag har för mig och hvilka jag har emot mig.
Han tystnade och stirrade ett ögonblick mot salongens bakgrund.
— Äfven jag vet ibland ej rigtigt, huru det är med mig, fortfor han derefter, under det han slog sin arm omkring Hedvigs lif, då jag i ditt sällskap finner mig så här ensam och stämd som nu. För dig kan jag bikta allt, men också endast för dig.
— Jag vet och tror, sade han derefter, och hans röst vidgade sig åter till hela sitt omfång, att det svenska folket står på min sida, men också att jag har den svenska högadeln emot mig. Den skall aldrig förlåta hvarken 1772 eller 1789. Jag vet och tror att jag stöder mig icke allenast på Gustafs sista vilja, utan äfven på rikets grundlagar, men på samma gång är jag jemväl öfvertygad om, att en mägtig faktion till det yttersta skall bekämpa mig, samt att den drager vexel på alla de intressen, som älska en återgång till frihetstidens regemente[1]. Förstår du nu, Hedvig, hvad striden gäller?
- ↑ Polismästaren eller sedermera underståthållaren Henr. Liljensparre, som till följd af sin tjenstebefattning säkerligen kände sin tids hemliga kulisspel bättre än någon annan, skildrar densamma i en egenhändig skrifvelse, stäld till konung Gustaf IV Adolf, daterad den 12 Januari 1797, på ett sätt, som är på det högsta upplysande och betecknande. Liljensparre, som af förmyndareregeringen till en början mycket anlitades, föll äfven han i Augusti månad 1792 i onåd, då han hals öfver hufvud afskickades till Pommern, der han befaldes att qvarstanna, Ofvan berörda skrifvelse afgafs af Liljensparre i afsigt at dermed rättfärdiga sig, sina handlingar och åtgärder under den tid han innehade sina tjenstebefattningar. Ledd af en omutlig rättskaffenshet — om äfven något sjelfvisk — yttrar han om då varande politiska planer följande:
