— Nej, Mauritz, jag förstår dig icke rigtigt; men du förskräcker mig.
— Striden gäller: en för framtiden betryggande nordisk fred. Sriden gäller: den rätte tronarfvingens vara eller icke vara. Striden gäller Sveriges krona.
— Bakom eller bortom de händelser och åtgärder, som ligga öppna och tydliga för hvar och en, ser jag öfver allt, hvart jag än må vända mig, beslöjade kabaler och intriger smyga fram och åter, allt för försigtiga att på bar gerning kunna gripas i kragen, men ändock tillräckligt oförsigtiga att alltjemt kunna liksom trampas på tåspetsarne. Skulle det för öfrigt icke förhålla sig så, som jag uppfattar och ser förhållandet, vore ingenting lättare än att öfvertyga mig om mitt misstag.
— På hvad sätt, bäste Mauritz?
— Helt enkelt genom att ärligt och öppet erkänna och bekräfta konung Gustafs sista vilja. Intill dess det sker, är jag berättigad att hysa egna och enskilda tankar.
En begrundande tystnad inträdde efter dessa ord.
— Jag sade, återtog han slutligen, att du, då du nämde Stackelbergs namn, uttalade lösningsordet till gåtan för denna afton. Så är det äfven. Bjudningen är för hans skull. Allt sedan konungens död har han dragit sig tillbaka från mig. Förgäfves har jag uppbjudit all min förmåga för att icke blott fullfölja öfverläggningarne om förut behandlade ärenden, utan äfven för att lägga i dagen de nät, som till en viss del både uppenbart och hemligt nu mera väfvas och spinnas för att förtrycka och snärja tidigare förutsättningar. Men förgäfves. Det tyckes, som hade han helt och hållet förglömt de emellan kejsarinnan och konungen vexlade försäkringarne. Han torde väl hafva öga och öra för situationen, men icke mun. I striden för riket och den unge konungen känner jag mig derför emellanåt både allt för svag och allt för ensam. Visserligen vet jag, att något närmande från hans sida till hertigen ej
»Ja — det gick så långt, att man påstod, att hertigen ingenting mindre hade i sinnet, än att reusurpera e. k. m, thron; att han till desto lättare utförande deraf skulle sammankalla ständerna, låta dem cassera konungens testamente, såsom i den delen olagligt, att den unga konungen blifvit emot regeringsformens föreskrift ansedd myndig, innan han fyllt 21 års ålder, afsäga både 1772 års regeringsform och 1789 års säkerhets-akt samt låta antaga regeringsformen af år 1720. Sannerligen, tillägger Liljensparre härefter, voro icke alla dessa omständigheter, då det ena med det andra sammanlades, så eftertänkliga och misstänkte, att jag med all min frimodighet, som aldrig varit vacklande, likväl fruktade för en förestående statshvälfning. Jag tog min själ i min hand, fortsätter han, och yppade för hertigen min och alla undersåtares bekymmer och oro. Han hörde mig väl med uppmärksamhet, men förklarade, att han ej kunde fästa tro till detta, som han sade, dunkla prat, och att han förtröstade på sitt samvetes vitnesbörd och sin oskuld att ej hafva den minsta del i sådana fördömda planer, som han nog skulle förekomma och till intet göra».
En afskrift af originalet ligger framför oss. Skrifvelsen bekräftar för öfrigt oftast i skarpare uttryck, än vi i detta arbete begagna, hertigens tvetydiga handlingar, hans vacklande och sväfvande fram och åter, samt Reuterholms magtbegär o. s. v.
