planterade upplysningens banér midt ibland sig, någon gång visserligen endast såsom en skylt, hvilken man nödtvungen måste akta, då man ej kunde förakta den; men äfven i sådant afseende gaf den en högre och ädlare glans åt dessa klasser, vidgade deras vyer och stödde en eljest på en vulkanisk botten redan stående tidsanda. Om icke annat, vittnade det om klokhet, att icke afsöndra sig från dem, som förde tidens talan och derigenom sjelf väpna denna talan emot sig.
Säg mig, hvilka skriftställare som i våra dagar hafva tillträde vid hofvet, och jag skall säga dig, hurudant hofvet är.
Armfeltska våningen var till rummens antal nästan furstligt stor. Det ena rummet öppnade en inbjudande och glad utsigt till det andra. På den ena sidan om dem utbredde sig en större salong, om hvilken vi redan talat. Rummens möblering var deremot långt ifrån lika lysande, som förhållandet i våra dagar gemenligen är. Ännu den tiden var icke den privata lyxen så uppdrifven som nu. Framför oss ligger en liten beskrifning på den fersenska våningens utstyrsel under slutet af det förra århundradet. Jemförd med våra dagars mest enskilda, för att ej säga obetydliga, bostäder, är den tarflig. Ljuskronorna i salongen der voro, för att framhålla ett exempel, sammansatta af tunnband, lindade med färgade ylleband.
Men om armfeltska våningen således var ganska enkel och anspråkslös, jemförd med hvad våra dagar i sådant afseende hafva att erbjuda, var den icke desto mindre lysande för den tids föreställningssätt, hvarunder vi i denna berättelse befinna oss.
Våningen genomstrålades af det klaraste ljus, och väggarnes guldinfattade speglar återgåfvo det lifliga sceneri, som rörde sig deromkring. I den stora salongen smyckades väggarne utaf ett helt galleri af familjeporträtt. De togo sig förträffligt ut, dessa från forna tider under penselns trollspö på duken stannade konterfej, och om äfven en och annan af dem tycktes med rynkad panna blicka ned på stundens vexlingsrika företeelse, logo deremot andra vänligt och gladt. I all sin flärdlöshet egde dock det hela någonting storartadt tilltalande. Hvad som emellertid vida mer än allt annat tilldrog sig uppmärksamheten eller kanske rättare nyfikenheten, var ett i fonden af salongen i djupa veck nedfallande förhänge. Skimrande i de svenska färgerna, gult och blått, bröt det sig emot de glänsande hvita väggarna på ett för ögat angenämt sätt. Man anade att en öfverraskning gömde sig der bakom.
Bland många framstående personer i det tillströmmande, ständigt växande, vimlande och brokiga sällskapet märkte man Ehrenström. Visserligen var det icke genom en egentligen framstående samhällsstillning, som han gjorde sig så bemärkt — ehuru han ändock alltid såsom Armfelts ambassadsekreterare undertecknat freden i Wärelä — men det fans i hela hans väsende någonting så kraftigt koncentreradt, att man väl förstod att man i honom hade en verkligt sjelfständig och skarpsinnigt tänkande, allvarligt handlingskraftig och beslutsam man framför sig. Ehrenström var tvifvelsutan äfven ett gediget ämne till en verk-
