234
lig statsman, hade han lefvat under andra tider. Det fans mycket litet af bly i hans skaplynne, desto mera deremot af rent stål. Gustaf III värderade honom redan högt, och Armfelt stödde äfven sina planer väsentligt på honom. Han var icke en Brutus med dolk i handen, men väl en Brutus förutan den.
Ehrenströms breda panna vittnade om förstånd och mod, hans fasta och orubbliga blick om skarpsynthet, den i en mörk valk öfver ögonen liggande muskeln om starka passioner, som arbetade i djupet af hans inre, den breda hakan och den bleka kinden om ihärdighet och viljekraft. På Armfelts förslag var han antagen till handsekreterare hos den unge konungen, men lika snart blef han äfven skild derifrån genom hertigens intriger, hvarefter han drog sig tillbaka på en liten landtegendom, belägen på Wermdön. Man har stundom tecknat honom såsom feg och rädd, men han var endast försigtig och klok. I farans ögonblick var deremot ingen bestämdare än han. I och för af Gustaf III uppdragna, vigtiga politiska ärenden genomreste han åren 1787 och 1788 en stor del af Ryssland, Polen och Finland. Kunskapsrik och sjelftänkande gjorde han sig värderad af alla som lärde känna honom. Den tidens största skalder, Leopold och Kellgren, voro hans verkliga vänner. Leopold kallade honom för hans karaktärs fasthet: »romarn». Äfven skalderna Gyllenborg och Oxenstjerna intresserade sig lifligt för honom.
Vandrande tyst och dyster fram och åter i rummen, tycktes han nästan fråga sig, hvad han hade der att göra. Slutligen, liksom dermed besvarande sin egen fråga, drog han sig tillbaka till en fönsterfördjupning, der han slog sig ensam ned i skuggan af de tjocka gardinerna.
Här såg man äfven öfversten, sedermera generalmajoren J. Aminoff. Undersätsig och starkt bygd af naturen, uppträdde han städse med det allvarligaste jemnmod. Härstammande från en ursprungligen böhmisk, sedermera till Ryssland och slutligen till Finland och Sverige öfverflyttad familj, brann ett kraftigt, understundom kanske allt för häftigt blod i hans ådror. Gustavian i själ och hjerta, var han entusiastiskt tillgifven det armfeltska partiet. Till sina tänkesätt frimodig, till sina känslor hjertevarm, svek han aldrig sin öfvertygelse. Allmänna tanken om honom var, att han var en »bra karl».
Leende rörde sig der äfven statssekreteraren Franc, denne alltid oförskräckt glade och vänlige man, med hvilken läsaren redan i början af detta arbete gjort bekantskap. Med ett alltid artigt och förekommande småleende sväfvade han fram och åter, som det tycktes, lifligt intagen af den vackra och lefnadsfriska panorama, som på alla sidor omgaf honom.
Weisenburg var visserligen såsom vanligt sjelfva uppmärksamheten, men den godmodighet, som gemenligen präglade honom, tycktes nu försvunnen. Hans blick irrade icke lika öppen, lekande och glad omkring, som då vi senast sågo honom, utan var liksom mer begrundande, stillastående och skarp. Det låg någonting spanande och pröfvande deri.
