Man skulle kunna ha sagt, att det förefans något hos den glade Weisenburg, som omisskänneligt erinrade om den dystre Vincent.
Genast vid sitt första inträde hade han fäst sig vid förhänget i salongen. Om någon i detta ögonblick gifvit akt på honom, skulle man ha märkt, huru hans ögon glänste till, liksom hade han i denna förlåt funnit hvad han väntat eller sökt, något misstänkt. Då slumpen kort derefter förde honom till ett af de närmaste fönstren och han i dess fördjupning upptäckte Ehrenström, ensam som en mörk slagskugga sittande der, återstrålade den kalla blicken såsom ett hånleende på hans läppar. Han anade en politisk intrig, förberedelser till en sammansvärjning.
Ryske ministern grefve Stackelberg anlände bland de siste. Grefven, som alltifrån konung Gustafs död dragit sig tillbaka från allt umgänge utom sitt eget hus, hade derigenom blifvit ett slags verklig sällsynthet i societeten. Hans uppträdande nu fick derför nästan betydelsen af en liten evenement. Vid hans anblick torde väl något hvar också ha frågat sig, hvad det kunde betyda. Ej mindre då än nu lade man märke till slikt. Ganska antagligt var, att hans besök icke innebar någonting annat än en vanlig uppmärksamhet i följd af inbjudningen, men icke desto mindre tycktes likväl något hvar intagas af en viss spänd sinnesstämning. Hvart han vände sig, följdes han af uppmärksamma blickar.
Stackelberg var en alltid imponerande, ståtlig och vacker, äldre man. För att döma af hufvudets allvarliga och manliga läggning och af gestaltens axelbreda byggnad, egde han mer än tillräcklig styrka att i hvilket land som helst uppbära den en half verdsdel beherskande kejsarinnan Catharinas förtroende.
Vid anblicken af Stackelberg reste sig Ehrenström från sin plats, liksom på en gång väckt ur en dyster dröm. Det var, som om han hade haft för afsigt att uttaga ett steg, men han förblef icke desto mindre qvar i fönsterfördjupningen.
Äfven Weisenburg stannade, öfverraskad af Stackelbergs uppträdande.
Uniformer och civila drägter böljade för öfrigt fram och tillbaka genom rummen. Det var en praktfull ebb och flod inom ögonblickets lilla, snabbt försvinnande flodbädd.
Sin skönaste glans lånade aftonen likväl från de inre, mindre rummen, hvarifrån reflexen af damernas behag och toiletternas prakt kastade och spred sin lifliga glans öfver det öfriga.
Tonerna från en liten orkester, placerad på en för tillfället uppförd läktare, gåfvo åt det hela en ökad förtrollning.
Armfelt passerade i detta ögonblick förbi Ehrenström.
— Herr baron, yttrade den senare i detsamma, skänk mig ett ögonblick. Låt mig veta, herr baron, om ni har några särskilda afsigter med denna inbjudning. Jag går rakt på saken. Det är min natuur. Haf godheten att svara mig upprigtigt.
Armfelt betraktade honom ett ögonblick utan att yttra ett ord.
