236
— Jag vet egentligen icke rigtigt, genmälde han slutligen, hvad jag skall svara på frågan. Under förhållanden, så oroande som de närvarande, och i min ställning, gör jag väl i sjelfva verket ingenting utan en viss afsigt, och en sådan föreligger följaktligen äfven nu. Med den kännedom jag har om er, min vän, behöfver jag väl icke heller fördölja det.
— Jag har anat att så var. Herr baron kan fullkomligt lita på mig.
— Säger jag likväl att jag har en bestämdt gifven afsigt med detta arrangement, fortfor Armfelt, måste jag dock tillägga, att jag för dess uppnående endast använder så litet betydande, ja, nästan barnsliga medel, att det i sjelfva verket blott och bart kan betraktas såsom ett litet societetsskämt, hvaråt en och hvar, som direkte beröres deraf, endast torde komma att småle. Jag har blott att förevisa en tableau vivant.
— Ni sätter mig i förlägenhet, herr baron.
— Min afsigt är att dermed erinra grefve Stackelberg om forna öfverenskommelser. Han tyckes ha glömt bort de uppgifter, hvarför vi arbetade under aflidne konungens tid. Han…
— Nog, herr baron, fullkomligt nog. Skulle ni ha något emot, i fall jag äfven ingrepe för samma ändamål.
— På hvad sätt?
— Ehuruväl jag ej betviflar att grefve Stackelberg har sig ganska väl bekant allt, hvad som försiggår inom våra politiska kretsar, tilltror jag mig dock att genom en öfverblick af ställningen kunna gifva förhållandena inför honom både en korrektare teckning och en fullständigare kolorit. Jag önskar ett kort samtal med honom.
Armfelt öfverlade ett ögonblick.
— Under stora tider, då vigtiga frågor bryta sig såsom stormbyar emot hvarandra, växa karaktärer ofta upp liksom af sig sjelfva. Stormen och striden skaka män ur rockärmen. Händelserna ega äfven sin födande gnista i sammanstötningen män emellan. Då jag nu också inbjöd personer af olika tänkesätt, antog jag att jag egentligen ej behöfde göra något mera, utan förestälde mig att konflikten dem emellan alltid skulle på ett eller annat sätt blifva mig en liten vänlig bundsförvandt för uppnående af mitt syfte. Min erfarenhet har lärt mig, att der flinta och stål finnas, gnistor ej heller saknas. Er framställning, Ehrenström, visar att min föreställning icke var så origtig. Er hand, Ehrenström! Jag skall tala vid grefven. Vänta honom derinne i rummet.
Grefve Stackelberg hade under tiden slagit sig ned vid ett spelbord. Den glade gubben Franc, som deltog i partiet, underhöll samtalet.
— Ers excellens har väl hört, att hertigen fått sig en Du Barry. Jag begär.
— Nej, det har jag ej; men väl att mamsell Slottsberg fått sig en Ludvig den XV. Pass!
— Hertiginnan skrattar och ger honom syndernas förlåtelse. Hon anser förmodligen sin förlust för obetydlig. Liten misère.
