238
Armfelt bjöd excellensen sin arm och följde honom till det rum, der Ehrenström väntade.
Weisenburg, som under tiden vandrat fram och tillbaka, samtalande
än med den ene och än med den andre, släppte likväl hvarken
Stackelberg, Armfelt eller Ehrenström ur sin synkrets. Han hade märkt
samtalet emellan Armfelt och Ehrenström, märkt att den förre begaf
sig till Stackelberg samt att den senare derefter lemnade sin
fönsterfördjupning och hastade till ett inre rum. Nu såg han äfven
Stackelberg begifva sig dit. Fullkomligt bekant med såväl dagens stora
tvistefrågor, som äfven med de handlande personernas tänkesätt, trängde sig
en misstanke på honom. Här gälde det något vigtigt. Försigtigt
blickande omkring sig, begaf han sig derpå ut i en af korridorerna, der
Cazal var anbefald att vänta honom.
— Se här en ring, Cazal; med den begifver du dig genast till baron Reuterholm, som i närvarande stund befinner sig hos hertigen. Skynda dig!
Reuterholm och Vincent hade båda två misstänkt den af Armfelt anstälda banketten, såsom en tillställning, hvarunder politiska afsigter gömde sig. Vincent åtog sig att utforska förhållandet och Weisenburg fullgjorde åtagandet. Reuterholm hade också förberedt hertigen på att öfverraska Armfelt med ett oväntadt besök.
Efter att ha afskickat Cazal återvände Weisenburg leende till salongen.
Grefve Stackelbergs och Ehrenströms sammanträffande och samtal
egde en viss storslagen karaktär. Stackelberg ådagalade alltid i sitt
väsende och sätt den för öfrigt så naturligt inneboende känslan, att
han representerade en stor nation, en stor magt. Ehrenström, den i
samhället obetydlige, kände likväl äfven i ögonblick sådana som detta,
och då det för öfrigt gälde något ovanligt, att jemväl han
representerade en på verldsvågen ej heller obetydligt vägande magt, nämligen den
fosterländska idéens. Då dessa män nu möttes, skulle man ej heller
kunnat tro, att den ene af dem var det mägtiga ombudet för en
herskarinna, inför hvars blick och ord millioner böjde sig, och att den
andre blott var en ringa handsekreterare hos en omyndig konung, hvars
välde och framtid ännu lågo i »gudarnes knä». Båda två, hvar och en för
sig, uppburna af det värde de egde, den ene, Stackelberg, i hela sin
diplomatiska betydelse och ansvarighet, den andre, Ehrenström, i känslan
af stora och djerfva tankar samt af ögonblickets besjälande ingifvelse;
båda två stodo der, stolt uppbärande sina hufvuden, såsom män, hvilka
på samspråkets och förtroendets neutrala område just så måste mötas
för att sjelfständigt bevaka vigten och värdet af ett, om icke afgörande,
dock i tidsförhållandet ingripande meningsbyte.
