Utan att följa hela deras samtal, vilja vi likväl, för att ytterligare inviga läsaren i den tidens förhållanden, återgifva något deraf.
— Ers excellens, yttrade Ehrenström. Tidehvarfvet är en vulkan. Våldsamma eruptioner hota århundradets bestående ordning. Den stora frågan är, att vara eller icke vara. Jag tror att de öfverenskommelser, kom på sista tiden egde rum emellan er mägtiga herskarinna, kejsarinnan Catharina, och konung Gustaf, fortfarande utgöra den säkraste grundval för nordens framtid. Men grundvalen synes mig börja sjunka undan. Den tillbakadragenhet, som ers excellens — tillgif min oskrymtade svenska upprigtighet — som ers excellens börjat ådagalägga, ingifver oss alla åtminstone denna fruktan eller föreställning.
Grefve Stackelberg åhörde tyst, hvad Ehrenström anförde. Icke en enda muskel rörde sig i hans ansigte. Der han stod, liknade han en staty af brons.
— Mitt fäderneslands olycka var icke tillräckligt stor, fortfor Ehrenström, då vår konung så plötsligt, midt under sitt storartade och snillrika arbete för betryggandet af folkets framtid, träffades af det mordiska skottet; den skulle ytterligare ökas med en annan, visserligen mindre, men tillräckligt stor dock, för att ännu mer fördystra våra bekymmer, då hertigen, innan han ännu knapt nog hunnit öfvertaga regentskapet, från utlandet återkallade och uppsatte vid sin sida, såsom ett slags bestämmande öde, en så tvetydig och misstänkt personlighet, som — jag förmår ej undertrycka hans namn — som Reuterholm, denne fåfänge, uppblåste och slutne man, såsom det smakar hans fåfänga att benämnas: »storvizir» och »biskop i den nya kyrkan», d. v. s. i ordens-vurmeriets vanvett. Redan allsmägtig öfver hertigen, skall han genom hertigen blifva lika allsmägtig öfver såväl riket som den unge konungen. Blotta tanken, att fäderneslandets hela framtid beror af honom, är djupt förkrossande. Hans af en oredig inbillningskraft bevingade, i mörkret ständigt sväfvande ande skall till sist, jag bebådar det, draga ned vårt land från den ställning, hvari det nu befinner sig, till sin egen, halft vansinniga[1]. Och i hans händer, det är upprörande i stort, hafva nordens stora frågor på en gång sjunkit ned. Ett förfärligare syndafall kan icke drabba ett land.
Ehrenström yttrade sig med denna djupa känsla, som alltid anslår. Hans stämma ljöd, icke som den endast kommit från hans eget bröst, utan från fosterlandets.
— Lugna er, Ehrenström! Jag uppmäter fullkomligt hela vidden af den olycka, som så oförutsedd och så plötsligt kommit er till del. Lupna er emellertid! Er varma och lefvande fosterlandskärlek tilltalar mig. Jag tror mig kunna inse, att de strider, som Ryssland och Sverige kämpat med hvarandra, icke lärt nationerna att missakta, utan fast hellre att högakta hvarandra. Väl det! Endast på en sådan grund kan också
- ↑ Det vansinniga vurmeri, hvari han till en tid försänkte hertigen, är bekant; likaledes det vurmeri, som grundlades hos Gustaf IV.
