240
ett betryggande förbund, värdigt båda folken, knytas. Den hand, som kejsarinnan, min höga herskarinna, från St. Petersburg utsträckt, och den som högtsalig konung Gustaf till mötes sträckte henne, för att knyta ett trofast förbund, detta förbund har, jag känner mig pligtig att meddela er det, har, säger jag, Ryssland ännu icke svikit. Kejsarinnans passivitet, och följaktligen äfven min, är blott en aktningsfull paus, som vi äro skyldiga öfvergångstillståndet här. Var öfvertygad om, att vår uppmärksamhet emellertid med spänd förbidan följer dagens skiftande vexlingar. Jag säger derför, lugna er, Ehrenström! Det svenska folket skall helt säkert nu, som så ofta förr, veta att bevaka sina intressen. Lika väl som jag tror på det ryska folkets framtid, tror jag äfven på Sveriges, och mitt bemödande skall alltid hafva till sitt högsta syfte att verka och arbeta för upprätthållandet af bådas fördelar, desto hellre nu, då de enhetsfullt kunna förenas i vissa bestämda syftemål. Ganska sant är likväl att jag, för att icke i ringaste mån ingripa i Sveriges fria och egna sjelfbestämmelserätt, icke så lifligt som förr följt dagens bestämmande tilldragelser. Låt mig derför nu, då vi så här kommit in på frågorna, höra hur det verkligen står till. Vi slå oss ned här i soffan. Jag skall helt och hållet vara blott och bart öra.
Det samtal, som härefter uppstod emellan de två statsmännen, blef ganska omfattande och långt. Endast i några kortare drag skola vi här söka återgifva hvad Ehrenström hade att anföra.
……… Alla hafva sig bekant, — och det är för öfrigt alldeles obestridligt, — sade han, att konung Gustaf dog med misstroende till hertigen och fruktan för sin sons framtid, hvarför han också i sin sista stund tog det löfte af baron Armfelt, att han skulle förblifva för sonen en lika trogen och tillgifven vän och tjenare, som han varit det åt honom sjelf. För att gifva Armfelt tillräckligt inflytande på ärendena, insattes han i förmyndare-regeringen och utnämdes på samma gång till öfverståthållare. Vidare är det onekligt att codicillen till konungens testamente anbefalde ett regentskap, men under sonens ögon och med en konselj, hvars tankar och yttranden skulle föras ad protocollum och bevaras för framtiden för att då läggas under en myndig konungs ögon. Jag har sjelf sett denna codicille.
— Man har sagt mig, anmärkte Stackelberg, att den likväl icke skall finnas. Hvart har den då tagit vägen?
Ehrenström återtog:
— På eftermiddagen efter konungens död sammanträdde hertigen och konseljen i det så kallade sammetsrummet. Så snart codicillen var uppläst, visade sig hertigen alldeles förtviflad. Han påstod, att nationen skulle förakta honom, att man förtalat honom hos den aflidne konungen, att codicillen endast gåfve anledningar till gräl och chikaner, slutligen att han under sådana omständigheter ej kunde befatta sig med regeringen, utan ville helt och hället afsäga sig all delaktighet deruti. Efter många pourparléer hit och dit förklarade likväl hertigen slutligen, att han för salig konungens skull ville rätta sig helt och hållet efter
