codicillen, men med vilkor att detta dokument ej blefve allmängjordt; och för att på det kraftigaste stadfästa detta löfte, ville han afgifva en skriftlig försäkran, hvarigenom de af konungen utsedda konseljledamöterna ej allenast skulle bibehållas, utan äfven Gustaf III:s planer, vyer och intentioner i allt följas. Lagerbring uppsatte äfven ett dokument, som hertigen underskref, och codicillen försvann i Lagerbrings ficka. Att han sedan utlemnat den till Reuterholm, må gud förlåta honom. sådant är emellertid förhållandet, och jag behöfver knappast tillägga, att hertigens försäkran efter min och mångas öfvertygelse blott var ett öfverlagdt medel att undanrödja codicillen.
Grefve Stackelberg åhörde denna relation med odeladt intresse. Till större delen kände han väl alltsammans förut, men den karaktär, som nu en allmänt aktad svensk sjelf gaf saken, förlänade den alltid i Stackelbergs omdöme ett nytt ytterligare bindande och eget intresse.
— Följderna af denna hertigens, jag kan väl säga, statskupp, fortfor Ehrenström utan allt afbrott, börja också nu att allt mer och mer framträda i dagen. Opinionerna hafva helt och hållet kastat om. Från och med konungens plötsliga dödsfall har med kännedom om hertigens intressen och svaga karaktär fältet öppnats för hemliga stämplingar, list och ränker. Om konungens sista vilja talar man icke mera, codicillen är, såsom hade den aldrig funnits till. Men det stannar ej vid blott glömska, det har öfvergått till handling. Från och med den stund Reuterholm hemkom, har det börjat brinna i alla knutar. I och med detsamma han upplöste alla band, som hitintills hållit tryckfriheten inom vissa gränser, finnes ej mer någon damlucka mot den af gammalt mot salig konungen fiendtliga fraktionens förbittring. Man inser fullkomligt väl att den allmänna meningen, för så vidt en statshvälfning skall kunna genomföras, i första rummet måste rycka ned honom från hans eljest fasta piedestal och trampa honom och hans minne under fötterna. Pressen, en sann upplysnings och regelbunden frihets förnämsta medel, kan äfven blifva en tyrann. Den har också blifvit det hos oss. Till och med det otroliga har timat. Samme konung, som det svenska folket, stad från stad, landsbygd från landsbygd, så högt uppbar, då han genom säkerhetsaktens genomförande bröt, för att så uttrycka mig, svärdet ur aristokratiens hand, derför att densamma så ofosterländskt begagnat det i Finland 1788; samme konung synes nu detta folk vara färdigt att stämpla såsom en tyrann. Under pressens påtryck vågar man knapt mer höja sin röst till hans försvar. I stället träder man på mördarnes sida. Högt hör man Brutus lofprisas, derför att han mördade Cesar. Huru har icke hertigen arbetat för att rädda deras lif? Hura hafva ej domstolarne nedtystats? Har han icke till och med velat underlätta deras flykt, ehuruväl det misslyckats. Sedan man kastat Ankarström öfver bord, icke blott såsom ett offer för det allmänna missnöjets hot, utan äfven — man kan ej förbise det — för att rädda ett visst anseende inför historien, nedfäller man täckelset, fruktande att fortgå på den stränga rättvisans väg, i känslan af att man
