242
— ja, orden må ut — endast skulle kompromettera egna anhängare och vänner. Huru börja icke till och med flere af den allmänna rösten anklagade att redan infinna sig i det kungliga slottet, och hvilket tillmötesgående visar man icke dem? Deras åsigter styra redan landet. Hertigen tillhör dem. Gustafs vänner ega ännu endast magtens skal i behåll; magtens kärna tillhör hans fiender. Inom kort, man kan derom vara fullt förvissad, skola de förre förpassas härifrån, gud vet hvart[1]. Reuterholms återkomst lemnar ej mera något tvifvelsmål. Han är inspirationen till en strid på lif och död emellan monarkiens öppna och ärliga vänner och den bizarra politik, som lånar ena armen af despotismen och den andra af jakobinismen, det ena örat af en Alba och det andra af en Robespierre, ständigt vacklande mellan tronen och guillotinen.
— Ers excellens känner måhända bättre än jag, fortfor Ehrenström, i hvilka hemliga förhållanden hertigen och Reuterholm kunna stå till den franska revolutionen. Bekant är, att Reuterholm deltog i pariserbefolkningens vilda utflykt till Versaille, då konungen och Marie Antoinette väldsamt grepos och fördes till Paris. Visserligen vet man ej, men alldeles oantagligt är det icke, att han redan då stod i förbindelse med jakobinerna. Att han gör det här, kan man ej betvifla. Svenska minister-ombudet, Staël von Holstein, och hans sekreterare Seigneul, som redan under konung Gustafs tid rapellerades från förtroendeposten i Paris för misstänkt förbindelse med jakobinerna, handla, minst sagdt, högst tvetydigt. Bekant är att hertigen nyligen i sittande råd anbefalde Liljensparre att noga vaka på dem, ehuru väl han, då Liljensparre dagen derpå ville afgifva sin rapport, förklarade, att han gifvit befall-
- ↑ Så inträffade äfven. »Reuterholm hyste ett brinnande hat till Gustaf III:s vänner och fruktade deras öfverlägsenhet. Knapt var han kommen i affärerna, förr än den ene efter den andre af dem afskedades, flyttades till befattningar i landsorten, eller skickades utrikes. Augusti och September månader 1792 voro rika på dylika arrangementer. Ruuth, Lagerbring, Schröderheim och Låstbom måste lemna sina befattningar och hufvudstaden. Armfelt, Taube, Frank, Nordin och Wallqvist hade samma öde». Se fältmarskalken Tolls biografi, pag. 58.
I Liljensparres här förut nämda berättelse till Gustaf IV Adolf heter det: »Reuterholms första göromål var: att skilja alla dem från hofvet eller från hertigen-regenten eller från hufvudstaden, som varit konungen tillgifna och han trodde skulle vara i vägen för hans afsigter. Embetsmän, som hade tjenat konungen i fred och krig, med ära och tro, blefvo antingen alldeles tagna från de befattningar i rikets ärender, som dem af konungen blifvit uppdragne, eller ock transporterade till andra beställningar i landsorterna». Vidare heter det: »Emot konungens uttryckliga förbud i testamentet kunde ingen af dem, som innehade hoftjenster, derifrån förafskedas, men dessa tjenster fördubblades och surviverades med andra personer, hvilkas tänkesätt voro öfverensstämmande med Reuterholms plan, och som nu skulle omgifva den unge konungen, för att hos honom småningom inplanta fördelaktiga omdömen om hertigens styrelse, och öfvertyga konungen att hertigen ej hade annat ändamål, än att under minderårigheten förskaffa ett hittills saknadt lugn, genom partiernas förening och deras förvisande eller skiljande från hufvudstaden, hvilka afmålades antingen såsom förhatlige för nationen eller såsom oroliga hufvuden».
