270
— Alla de, som till meniskoslägtets gagn utträtta stora handlingar.
Gustaf lutade sitt hufvud ånyo i sina händer.
— Vill du veta, återtog han efter en stund, hvems öga det är, som du beundrat.
— Nåväl, ers majestät!
— Du har sagt att det är eld och lif i detta öga.
— Ja.
— Känner du igen denna eld och detta lif?
— Nej.
— Det är samma eld och samma lif, som brann i Ankarströms öga, då han lönmördade min far.
— Hvad hör jag?
— Det är ett Brutusöga.
Armfelt ville tala, men konungen hörde honom ej mera.
— Lemna mig, sade han.
Och Armfelt, som fruktade att saknas af sina egna gäster, aflägsnade sig genast, glad och nöjd med de löften konungen gifvit honom.
Gustaf satt ännu qvar på sin plats en stund efter det att Armfelt försvunnit bakom tapetdörren.
— Man är konung, blott man är beslutsam, talade han. Välan, jag vill vara beslutsam.
Han kastade derefter en kappa öfver sina axlar, undersökte ännu en gång om dörrarne voro ordentligt reglade, samt begaf sig derpå ut genom den lilla tapetdörren. Kommen i gången, tog han likväl ej samma väg som Armfelt, utan stannade vid en annan löndörr, som ledde ut till stora trappan, utför hvilken han, försigtigt blickande omkring sig, skyndade ned på borggården och derifrån till högvakten.
— Följ mig, befalde han officern, till det rum, der Döring blifvit insatt. Men så vida min vänskap är dig kär, förbjuder jag dig att nämna för någon mitt besök här.
Konungen inträdde hos Döring.
Glad och stolt som en segrare återkom Armfelt till sina gäster.
Ingen hade märkt hans frånvaro.
— Jag har lyckats, hviskade Armfelt till grefve Stackelberg, då de litet senare möttes. Konungen är vår. Codicillen skall blifva en sanning.
— Jag hoppas det.
