290
Klockan närmade sig redan till tio på den utsatta åttonde aftonen. Efter vanan inkom vaktmästaren vid denna tid för att lemna honom hans aftonmåltid.
— Hör mig, vaktmästare, tilltalade honom Döring, ni kan göra mig en tjenst, så stor, att jag knappast vågar begära den af er.
— Hvari skulle den bestå?
— Låt mig slippa ut härifrån på en eller ett par timmar; jag svär er, att icke blott visa er min tacksamhet, utan äfven att vara åter här inom denna tid.
— Omöjligt, herre.
— Ni vill icke?
— Nej.
— Betrakta mig, bad han, ser jag ut, som om jag skulle vilja fly och fegt förråda ett hedersord? Nåväl, låt mig på en timme aflägsna mig. Ni gör mig derigenom en omätligt stor tjenst, en tjenst, som skall gifva er en plats uti en redlig ynglings hjerta. Vill ni det?
— Bed mig ej, min herre, det gagnar till ingenting. Jag är van att strängt uppfylla min pligt och dermed basta.
— Det hedrar er, och jag vet att jag handlar orätt, då jag frestar er pligtkänsla; men nöden har ingen lag.
Ungdomen är häftig. Dörings ögon flammade, hans bröst häfde sig högt. Han mätte vaktmästaren från hufvud till fötter.
— Jag måste ut…
— Och kommer ej, ifylde vaktmästaren. Jag beklagar herrn.
En våldsam lidelse förvred Dörings ansigte. I denna stund slog klockan tio i S:t Nicolai kyrka.
— Jag ber er, låt mig på en timme få aflägsna mig härifrån. Jag svär er att förskaffa er en oberoende ställning. Jag skall skrifva till min far, ni skall öfverlemna honom brefvet, han skall gifva er och er familj hus och jord — släpp mig blott fri en enda timme — en halftimme blott. Denna halftimme skall jag uppväga med åratal af frid och lycka för er och de edra. Hör mig, jag ber er!
— Nej.
— Ni är hård…
— Jag är icke hård, men jag är döf. Tyst!
— Hvarför skall jag tiga? Om ni aflägsnar er utan att ha uppfylt min önskan, skall jag förgås af qval och oro. I denna stund, — o, vet jag väl ens hvad som står på spel för mig? Ni måste släppa mig ut.
— Nej.
Döring förmådde ej längre beherska sig. Han syntes färdig att störta öfver sin motståndare.
— Ni vill ej gå in på mitt förslag? Bered er då på en strid, om det äfven vore på lif och död, ty nu skall jag ut.
Vaktmästaren såg på honom utan fruktan.
— Vänta blott litet, bad han.
