Och i detsamma sköt han upp en liten lucka i dörren, hvilken kunde öppnas såväl inifrån som utifrån i ändamål att underlätta uppsigten öfver de arresterade.
— 5e hit, skall ni få se någonting. Jag är ej ensam. Märker ni ej posten derute? Om jag ropar honom, är han genast här.
Postkarlen passerade i detsamma förbi luckan. Döring insåg orimligheten i sin häftighet och sänkte armarne. Vaktmästaren begagnade sig af tillfället och aflägsnade sig.
Allt hopp var således ute att kunna träffa Vincent på det utsatta timslaget. Nästan förtviflad, kastade Döring sig på sin säng.
Han hade likväl ej länge legat der, förrän han hörde en röst tilltala sig.
— Hvem är det som talar? frågade han och reste sig upp.
— En soldat! svarade rösten.
Det var den utanför dörren postande gardisten, som öppnat luckan och tittade in.
— Herrn känner mig icke? fortsatte gardisten.
— Nej.
— Jag är vid samma kompani som grefve Rudensköld.
— Än sedan?
— Han har varit god emot mig, han. Herrn känner väl honom?
— Något.
— Jag känner också herrn något. Jag var med i ridhuset, då herrn tuktade den der hofmannen, herrn mins väl?
— Men hvad rör det mig?
— Och så har jag hört talas om en duell, som herrn har haft. Förlåt min upprigtighet, men det är skam och synd att arrestera en så tapper och modig själ som herrn. Mina kamrater omtala rigtiga underverk af herrn.
— Det är godt, min vän, låt dem prata; men jag har ej lust dertill.
— Herrn ville ju ut härifrån på en timme, var det ej så?
Döring rusade upp ur sängen med en häftighet, som om han redan varit fri.
— Hvad menar du dermed?
— Kan herrn säga mig hvad straff jag får, i fall jag låter herrn gå ut härifrån, och herrn icke återkommer innan jag blir aflöst, eller i fall någon skulle upptäcka hvad jag tillåtit mig?
— Jag förmodar, att man skall skjuta dig för pannan.
— Herrn tror det? Nåväl, jag skall släppa ut herrn.
Döring icke blott öfverraskades af det gjorda anbudet, utan han förskräcktes för det å den hederlige karlens vägnar. Det var ett mod, ett ädelmod, som han ej hade väntat sig.
— Dröj, bad Döring, jag kan ej begagna mig af ditt anbud. Om någon olycka inträffade, skulle jag få eviga samvetsförebråelser.
— Men ni sökte ju att öfvertala vaktmästaren?
