292
— Det är sant; men han kunde knappast mer än dömas ifrån sin tjenst, då deremot du…
— Då deremot jag måste dö. Jag tackar er, herre, för denna skilnad emellan en vaktmästare och en soldat. Vet ni, om jag endast skulle kunna bli skild från min tjenst, så hjelpte jag er icke. Men låt oss ej prata längre. Jag måste nu skaffa mig nyckeln.
— Nyckeln?
— Vaktmästaren är inne i rummet här bredvid och har lemnat nycklarne i dörren. Jag lånar dem blott.
— Ännu en gång, min vän, jag tillåter dig ej våga lifvet för min skull. Jag går ej härifrån. Således…
— Ni måste, herre. Då ni återkommer, skall jag säga er orsaken.
Gardisten hade emellertid försigtigt utdragit nyckeln ur det ena låset och öppnat Dörings dörr.
— Hvad tänker du på? frågade Döring. Du har hört mitt ord.
— Och ni mitt, herre. Tyst! Jag hör vaktmästaren i nästa rummet närma sig åt dörren. Nåväl, nu ligger det i herrns magt att blottställa mig genom att stanna qvar här, eller att rädda mig genom att hasta härifrån.
— Jag återvänder till mitt rum.
— Men jag låter dörren stå öppen och lemnar ej nycklarne ifrån mig. Se så, herre, för guds skull, skynda er nu härifrån — hör — vaktmästaren lägger handen på låset derinne — nå-å — vill ni att man skall skjuta mig för pannan?
— Nåväl då! Lita på min ära och tro på min tacksamhet.
— Jag aflöses först klockan 12 i natt, yttrade soldaten, då Döring stod färdig att aflägsna sig. Således, permission på två timmar. Kom dock i håg klockan 12.
Döring hastade gången framåt och försvann i mörkret.
Gardisten sköt sakta till arrestdörren efter honom och hann knapt att åter insätta nyckeln i det lås, hvarifrån han lånat den, förr än vaktmästaren utkom.
— Allt är tyst och stilla? yttrade han.
— Fullkomligt.
— Kamraten derinne har väl ej fört något oväsen? Han var litet häftig nyss.
— Han är lugn.
— Kanske man borde se om honom ännu en gång?
— Var ej rädd, jag skall nog ha ögonen på honom. Lita på mig.
— God natt, god natt!
— God natt!
