TJUGOFJERDE KAPITLET.
Asiatiska bröderna. Liljan.
Döring hastade till den af Vincent utsatta mötesplatsen, Gustaf I:s staty på Riddarhustorget. Aftonens lätta skuggor hade redan utbredt sig öfver platsen utan att dock insvepa föremålen i verkligt mörker. Då Döring såg sig omkring, fann han en främmande person före sig på platsen, men Vincent syntes ej till.
Den främmande var väl insvept i sin kappa och vandrade fram och tillbaka, som om han äfven väntade någon.
Som Döring fruktade att blifva upptäckt, mindre för sin egen skull än för postkarlens, hvars mod och förtroende han hade att tacka för detta möte, drog han sig tillbaka utan att likväl lemna den okände ur ögonsigte.
Från Storkyrkobrinken kom i detsamma en annan person, som stälde sina steg rätt fram till den okände.
Då den förre nalkades den senare, märkte Döring snart att besynnerliga tecken vexlades dem emellan.
Den nykomne förde venstra handen upp till venstra sidan af halsen under hakan, dervid han höll handen horizontelt och fingrarne utsträckta samt tummen upprätt, så att den bildade en vinkel med fingrarne, hvarefter handen återfördes först till venstra axeln och sedan sänktes med ett lätt slag på rockskörtet mot låret.
Om Döring icke varit under särdeles anmärkningsvärda förhållanden anmodad att sjelf infinna sig der, och derigenom på det högsta intagen och lifvad af intresse för det minsta, som tilldrog sig omkring honom, skulle han troligtvis ej märkt dessa tecken, så vårdslöst och hastigt gjordes de. Nu deremot undgingo de honom ej.
Att tecknen icke blott voro tillfälliga, utan inneburo någon betydelse, derom öfvertygades Döring, då han såg att den andre, till hvilken de gåfvos, upprepade dem med samma tempo.
De båda okände räckte hvarandra derefter händerna.
Döring, som observerat att de, då de möttes, synbarligen voro obekanta, fann denna vänskapsyttring, tillkommen utan att något enda ord blifvit vexladt, ganska egen. Han förökade också sin uppmärksamhet, på det att ej något måtte undgå honom.
Då de togo hvarandra i handen, tyckte han sig märka att den ene gjorde tre hastiga rörelser med tummen emot första ledet af den andres pekfinger; men rörelserna eller tryckningarna verkstäldes så lätt och sakta, att han ej var fullkomligt säker på om han misstog sig eller ej.
