294
Emellertid vexlade de nu ett ord med hvarandra och aflägsnade sig derefter åt Stora Nygatan. Härvid passerade de tätt förbi Döring, som derigenom fick tillfälle att kasta en hastig blick på den ene af dem, eller den, som befunnits före honom väntande på platsen; och ehuru ansigtet ej egde något ovanligt, trodde Döring sig alltid kunna igenkänna honom, i fall han framdeles finge åter se honom.
Utan att veta, huruvida dessa personer och deras möte kunde ega något sammanhang med honom, misstänkte Döring likväl något sådant. Vincent hade i sitt bref talat om en hemlighet, som rörde honom; och han trodde sig derföre spåra någonting deraf i hvarje ovanligare företeelse, allra helst då det som nu tilldrog sig inträffade vid samma tid och på samma ställe, som Vincent utsatt till deras möte.
Ett ögonblick senare stod Vincent hos honom.
— Vi ha intet ögonblick att förlora, yttrade Vincent. Ni var ej här på slaget tio, och vi ha derigenom förlorat en stund. Låtom oss taga ut stegen.
— Hvart för ni mig?
— Intet ord nu; tag ut stegen blott. Skulle man fråga er, hvem som fört er till det ställe, dit vi nu komma, så måste ni svara, att slumpen ledt edra steg. Nämn icke någon vid namn.
— Kände ni de personer, som nyss möttes här och ännu synas der borta?
— Jag känner dem.
— De gjorde förunderliga tecken åt hvarandra.
— Märkte ni dem? Godt! Behåll dem då i minnet.
I stället att taga af åt Stora Nygatan, som de tvenne andra, begaf Vincent sig uppför Storkyrkobrinken, hvarifrån han vek af åt Stortorget. Sedan de lemnat torget bakom sig och passerat flera små och krokiga gator, stannade de vid en port, på hvilken Vincent bultade tre slag, hvarefter den öppnades, och han och Döring inträdde.
Införd i ett af en matt lampa upplyst rum, tillsades Döring att påkläda sig en hvit kåpa, nästan som en messhake, samt att draga en vid kåpan fäst kapuschong med öppning för ögonen öfver hufvudet. Döring kunde ej undertrycka sin förundran.
— Men hvartill gagnar allt detta, sporde han, jag förstår ej…
— Om ni har förtroende till mig, så lyd utan att fråga; har ni återigen ej förtroende, så aflägsna er.
Döring hade ej något att invända mot detta korta och bestämda svar, utan teg. Vincent såg på sin klocka.
— Klockan är redan en qvart öfver 10. Jag har ej tid att uppehålla mig längre här. Om en stund hemtas ni härifrån. Läs under tiden igenom, hvad som står skrifvet på detta blad, och följ noga dess föreskrifter. Om jag ej kände er, skulle jag bedja er ej blifva rädd, hvad helst som än kommer att inträffa, men nu är det onödigt. Var likväl förvissad om att personer, som älska er, äfven vaka öfver er. För öfrigt öfverlemnar jag er åt er egen klokhet.
