306
det kommande remna, och staters och menniskors öden skola blifva er gifne att se.
— Hören den första engelens ord.
— Centralsolen är guds tron i himmelen. Den gudomliga kärleken är englarnes sol. Från denna sol utgå värme och ljus. Värmen är kärlek, ljuset är vishet. Englar och menniskor kunna lika mottaga dem, i mån af deras kärlek till gud och nästan. Lif eger menniskan icke hos eller af sig sjelf, utan blott förmågan att mottaga det. Menniskans aflelse af fadern är icke lifvets aflelse, utan ett meddelande af den första och renaste formen för lifvets mottagande. Gud är icke rymd, fastän han är allestädes närvarande. Rymd är en form, hvarigenom gud tillkännagifver sin närvaro. Förståndet hemtar allt sitt från vishetens inflytande af honom. Viljan har sin rot i kärlekens inflytande af gud. Tid motsvarar tillstånd. Det gudomliga i tiden är derföre utom tiden, det verldsliga är inom den. Englarnes och andarnes tillstånd är tid. När lyckan utstakar den, då är den ett lyckligt tillstånd; när olyckan utstakar den, är den ett olyckligt.
— Kärlek och eld motsvara hvarandra. Englarne kunna icke se kärleken, men dess motsvarighet, elden. När ordet talar om eld, förstås dermed kärlek. Guds kärlek är den andelåga, som synes för englarne såsom sol.
— Solen är gud såsom kärlek, månen är gud såsom tro, stjernorna gud såsom det sannas och godas kunskaper. Mänskenet är ordet. Moln och skyar äro ordets bokstafsmening. Blixten är ordets andliga mening, som tränger fram genom bokstafsmeningen.
— Men låtom oss stiga längre ned i naturens stora chifferspråk.
— Höfviska jungfrur beteckna böjelsen för sanning. Kyska hustrur det sannas och godas förbindelse. Små barn beteckna vishet, oskuld och menlöshet: ty englarne i öfversta himmelen, som äro de visaste, se ut som små barn. Klippa betecknar sanning. Mat och bröd beteckna andlig mening; vatten och vin trons sanning. Trädgård betecknar förståndighet. Fikonen beteckna den utvärtes eller naturliga menniskans — och drufvor den invärtes eller andliga menniskans godhet.
— Men hvad talar jag? I stån ännu endast vid det nedersta trappsteget till liljans högsta ljus, och jag afkastar naturens hieroglyfer allt sitt täckelse. Det är ej mig tillåtet. I skolen sjelfva söka och finna. Klafven är gifven i eder hand. Söken! Och snart skolen I se att hvarje naturens minsta del är ett ord. Begrunden! Och snart skola orden ordna sig till en enda evig och odödlig mening, hvari guds oändliga sanning bor.
— I liljans kalk hvilar mästarekunskapen.
Här tystnade talaren.
Döring hörde, huru en djup suck utandades af en utaf de okände, som stod på sidan om honom.
— Mästare, du är vis! yttrade samme okände derefter.
