som med enskilda: det är i olyckan man lär att känna sina rätta vänner. Jag skulle således icke ha lemnat det, vore jag icke sjelf…
Hon tystnade här ett ögonblick och sänkte sina ögon till golfvet.
— Vore jag icke sjelf, fortsatte hon derefter, ett Polen, och hon lyfte dervid upp sitt hufvud och kastade en eldig blick omkring sig.
I detta enda ord, uttaladt med känsla och sanning, låg så mycken smärta, att alla blefvo djupt öfverraskade.
Armfelt kände att hennes mörka blick hvilade på honom, då hon yttrade sig. Och utan att kunna förklara det mägtiga intryck han erfor, föreföll det honom, som om en kall flägt sväfvat fram öfver hans hjerta och kind.
— Tillåter ni mig, furstinna, inföll fröken Rudensköld, mer för att säga någonting och bryta den djupa tystnad, som så obehagligt uppstått, än för någon annan orsak, att gissa skälet till er resa.
Då fröken Rudensköld tog plats vid furstinnans sida, blef hon presenterad.
— Ni reser för att skingra er sorg.
— Får jag göra er en fråga, svarade furstinnan, så skall jag sedan besvara er.
— Var så god.
— Älskar ni, min fröken?
Vid denna oförmodade fråga spred sig en hög purpur öfver fröken Rudenskölds ansigte. Hon kunde icke dölja sin förlägenhet.
— Om ni älskar sant och varmt och förråddes af den ni älskade, tror ni att ni skulle resa för att skingra er sorg, eller att någonting skulle kunna skingra den?
Fröken Rudensköld kände vid denna nya fråga, huru purpurn lika hastigt försvann från hennes kinder, som den kommit. Ofrivilligt sänkte hon sitt bleknande ansigte.
— I Sverige finnas för närvarande få af edra landsmän, inföll konungen; jag vet icke mer än en enda. Känner ni Vincent Pauletti?
— Något, svarade furstinnan.
— Skulle det roa er att träffa honom, så är han här.
— Jag har redan märkt det, ers majestät.
Och hon gjorde en vink åt Vincent att nalkas.
— Om jag ej bedrager mig, gaf jag er ett uppdrag, då vi sist träffades. Har ni uträttat det?
— Jag har gjort det.
— Och det har lyckats er?
— Fullkomligt.
De närvarande sågo förundrade på hvarandra.
— Ni ha således redan träffat hvarandra? sporde hertiginnan.
— Visserligen, ers höghet, skyndade sig Vincent att svara.
— Jag trodde, att hvarken furstinnan eller ni visste af hvarandras tillfälliga vistande i Sverige.
