340
till stället. På vägen dit såg jag en person en stund liksom förfölja oss. Hans ansigte var blekt, hans blick var skarp. Var det ni, min herre?
— Det var jag.
— Hvarför följde ni oss?
— Då ni nedsteg ur ert ekipage, igenkände jag er, och af fruktan att något obehagligt skulle hända er, följde jag er.
— Såg ni, hvart jag begaf mig?
— Jag såg det.
— Då jag återkom från mitt besök, var min vagn borta; jag omgafs snart af en mängd oregerliga menniskor, och äfventyret antog ett hotande utseende. Tvänne personer uppträdde då till min hjelp. Var icke ni den ene?
— Jo, ers höghet.
— Under tumultet förlorade pagen några papper, som jag erhållit hos den döende Ehk. Om jag ej missminner mig, erbjöd ni er att söka skaffa reda på det förlorade, men jag afslog ert anbud.
— Ganska rigtigt.
— Jag frågar er nu, vet ni hvart dessa papper togo vägen?
Prinsessan trodde sig märka en hastig ryckning i Vincents ansigte.
— Sedan ni afslog mitt anbud, har jag ej ett enda ögonblick tänkt på dem.
— Hertigen, min bror, har gjort allt, hvad han kunnat, för att få reda på dem, men förgäfves. Efter alla anledningar innehöllo de statshemligheter, vigtiga för min bror, icke för någon annan. Jag fruktar att det anfall, som egde rum på gatan, endast var en tillställning för att kunna komma åt papperen.
Samma ryckning märktes åter i Vincents ansigte.
— Om en i saken ointresserad tillgripit dem, fortsatte prinsessan, borde man alltid ha lyckats att få reda på dem, men nu…
— Edra slutsatser, min prinsessa, kunna möjligtvis vara rigtiga och möjligtvis origtiga. Jag har ej tänkt på ämnet.
— Min oro har i stället ingifvit mig många tankar; men huru mycket de än flugit omkring, hafva de alltid återkommit med en viss fruktan till er. Ni åtföljde min vagn på vägen hem.
— Visserligen.
— Ni sade, att vi skulle återse hvarandra.
— Ert minne är alldeles förträffligt.
— Ni tillstyrkte mig att vid en viss tid besöka den öfre våningen i mitt palats.
— Jag vågade det. Och ni såg?
— Er blotta fråga förskräcker mig. Hvad skulle icke då sjelfva saken göra? Tror ni på underbara uppenbarelser, på vålnader?
— Allting är lika naturligt i verlden, blott man tror derpå. Förståndet har sina gränser. Inom det gifves ingenting underbart. Men trons rike är större; emellan det och himmelen finnes ingen
